Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA CONFESSION 8 5 1
till ytterlighet tomt, och alls icke som fantasien hade ut-
målat det: “Första gången jag på nära håll såg dessa be-
ryktade tillställningar, som man kallar operamaskerader, hade
jag hört talas om régencens orgier och om en fransk drott-
ning, som där uppträtt, maskerad som blomsterflicka. Men
jag fann blomsterflickor maskerade som marketenterskor.
Jag väntade mig ett libertinage, men något dylikt fanns
där icke annat än smuts, slagsmål och nymfer, dödfulla vid
krossade buteljer.“ Och han blev grundligt trött på det
hela. Så fick han ett bud, att hans far låg för döden, han
skyndade till honom, till en liten by i närheten av Paris.
Men han kom för sent. Fadern var redan död.
Med den tredje delen börjar den egentliga berättelsen.
Åter är Octave alldeles förkrossad, och han stannar i den
lilla byn för att där leva i sina minnen efter fadern. Men
en dag råkar han samman med en ung dam, som bor i
närheten, madame Brigitte Pierson, änka sedan någon tid
tillbaka. Hon är ett par år äldre än han, blek, men med
stora svarta ögon — dessa ögon, för vilka Musset var så
svag — enkel, stilla och värdig i sitt sätt: “man hade kunnat
säga, att hon var född blomma och att hennes doft var
glädje“. I byn var hon ett slags frivillig välgörenhetssyster,
och Octave gör hennes bekantskap vid en sjukbädd. Han
träffar henne sedan då och då, och en dag finner han, att
han älskar henne: “O, mitt stackars hjärta! Gud vare lov —
du är ännu ung, du kan leva, du kan älska!“ De träffas
nu ofta, utan att Octave vågar yppa sina känslor, men en
kväll, då han stannat framför hennes bostad och då hon i
månskenet träder ut på trappan, kan han ej längre behärska
sig, han skyndar fram, faller på knä, och utan några ord
griper han hennes hand. Men hon säger: “Jag vet det.
Men, Octave, när det kommit till den punkten, måste vi
skiljas. Ni har kommit hit alla dagar. Har ni ej varit
välkommen? Vad kan jag vara för er? Ni har fått min
vänskap, och jag hade hoppats, att ni haft styrka nog att
längre bevara er vänskap för mig.“ Så skiljas de, hon reser
till sin fädernestad, han följer efter, men hon avvisar honom
ånyo, och han måste lova att för en tid resa bort. Men de
träffas åter, “jag fann henne avmagrad och förändrad. Hennes
vanliga smålöje föreföll matt på de bleknade läpparna, och
hon berättade, att hon varit sjuk. Vi talade ej om det, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
