- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 6. Romantiken /
902

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Leopardi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

902 LEOPARDIS SISTA DIKTEK
Ja, när han famnar kvinnan, tror han ännu,
Att det är idealet, som han famnar
I sinnesyran. Märker han sitt misstag,
Förväxlingen, så vredgas han på kvinnan,
Och hon får hela skulden. Han har orätt.
Ty kvinnan känner föga idealet
Och når det sällan. Vad hon inger mannen,
Sin egen skönhets makt i ädla sinnen,
Det har hon ingen aning om. Den tanken
Ar allt för stor för hennes trånga panna.
Bedårad lockas han, av ögats lågor
Att vänta, ja, att fordra varma känslor,
Ovanliga och överlägsna tankar
Hos varelser, som av naturen äro
I alla stycken underlägsna mannen.
De mjuka, späda lemmarna bebåda,
Att hennes fattningsgåva ock är svag.
Nej, min Aspasia,
Min drömbild, som jag dyrkade, är gravlagd,
Hon, som en gång för mig var allt i världen.
Men stundom ser jag hennes hulda vålnad,
Som dyker upp för mig och strax försvinner.
Du däremot, du lever, skön som fordom,
Ja, skönare än varje annan kvinna.
Men all den glöd, du tände, är förkolnad.
Det var ej dig jag älskade — blott henne,
Gudinnan, förr mitt hjärtas liv, nu gravlagd
I samma hjärta.
Högst står Leopardi kanske i den sista dikt han skrev,
La Ginestra, dikten om ödemarkens blomma, som spirade
upp ur lavan på Vesuvius’ sluttning på den plats, där fordom
lysande, folkrika städer stått, av vilka knappast minnet
återstår. La Ginestra står där såsom en protest mot läran
om det mänskliga framåtskridandet. Det är återtåget, som
tankens målsmän kallat framsteg.
Nej, storsint vill jag kalla
Blott den, som hellre strävar
Att öppna mänskors ögon
För släktets hårda öde, som ej tvekar
Att tala ärlig sanning,
Som skoningslöst bekänner all vår smälek,
Vår uselhet, vår svaghet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 19:08:56 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/6/0928.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free