Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Glädjebudbärarens fotsteg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLÄDJEBUDBÄRARENS FOTSTEG
63
Då är måhända den stund inne i vårt släktes
historia, om vilken en av våra diktare sjunger:
Döda ängars blomfrön jag fick att vårda,
sovande korn, som vänta att åter gro.
Livets låga fladdrar i blåst och fara,
livets olja spilles i flod pä flod.
Tills det åter lugnar, vill jag bevara
friskt och oförfärat och varmt mitt blod.
Där jag bärs i pansar bland stridens söner,
vill jag le åt stormens och vredens, tid,
ty jag vet, den högsta av jordens böner
ropar ej på seger men ber om frid.
(E. A. Karlfeldt, En Fredsdikt 1919.)
Här följer nu såsom efterskrift den julottepredikan
jag höll i ödeshög 1917.
Man skall i densamma finna vissa av de ovan sagda
tankarna vidare utvecklade. Den är — ehuru endast
språkligt — något omarbetad och medtages på fleras
önskan.
Som den endast utförligare upprepar några
synpunkter i det föregående, har jag även själv funnit
det lämpligt att här, låta den medfölja.
Under alla krigsåren samlades varje julmorgon
jordens kristna vid krubban i Betlehem, där de i ett barns
späda gestalt tillbådo de idéer dem dessa kristna —
i de stridande som de icke stridande landen — i
tankar, ord och gärningar från jul till jul svikit. Alltjämt
var motsatsen svidande mellan jordens verkligheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
