Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bisarra hugskott. Det förefaller ofta som om förf. funnit
behag i att riktigt intrassla berättelsens trådar;
upplösningen bekymrar honom föga, någon deus ex machina
fins i värsta fall alltid till hands. Den bekanta formeln:
“så jag målar, ty så roar mig att måla“ tycks vara
ledande principen. I inledningen till Skällnora Qvarn säges:
“denna min vandring ute i landskaperna hade, i likhet
med alla mina öfriga, ingen annan afsigt, än att njuta
nöjet deraf: och det var lika mycket hvarthän jag kom.“
Den största sorglöshet är också rådande i kompositionen;
de orimligaste saker uppdukas och då förf. genom sin
beundransvärda framställningskonst hardt när gjort dem
rimliga, ljuder ett skallande skratt öfver vår oskuldsfulla
uppsyn; Almqvist var sällan vid bättre lynne, än under
experimenterna med den sofvande Brita. En och annan
episod drages imellertid allt för mycket ut på bredden
— t. ex. slagsmålet mellan de båda mjöltjufvarne —
intresset aftar i betydlig grad, oaktadt den förträffliga
teckningen af de lägre folkklassernes lif (dock möjligen i
dubbel bemärkelse sedt från dess nattsida) oaktadt
natursanningen hos de à la Teniers tecknade
personagerna (t. ex. den lilla hopfallna gumman — mjölnarfrun
— som, oupphörligt läsande: “Herren välsigne oss och
bevare oss!“ med ett talgljus upplyser krigsskådeplatsen).
Till slut griper den blinda tillfälligheten alltför störande
in i händelsernas gång. Hade Jan Carlsons döda kropp
af forsens svall blifvit inslungad i qvarnverket, hade
maskineriet derigenom stannat, skulle vi spårat en nemesis
divina i stället för en ödets sällsamma skickelse. Hela
den långa förklaringen öfver underverket med fogeln gör
ej tillfyllest; det är och blir en omotiverad slump. I
poesiens verld äro dock lagarne lika orubbliga, lika eviga,
som i den verkliga verlden, och en grundlag inom den
förra är, att icke begå något våld mot den poetiska
sanningen. En oeftergiflig fordran på ett poetiskt konstverk
är helgjutenhet; det måste strängt hålla sig inom sin sfer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
