Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Kusinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
“Nå, min vän, hur tycker du om dina kusiner?"
frågade tant Plenty, när den sista ponnyn skuttade
om hörnet och skriket så småningom dog bort i
fjerran.
“Åhjo, ganska bra, men nog tycker jag bättre
om Phebe.“
Vid detta svar vred tant Plenty sina händer i
förtviflan och stultade upp till syster Peace för att
meddela henne, att hon aldrig i tiden kunde lära att
förstå detta barn, och att det var en välgerning att
Alec snart skulle komma och befria dem från det
stora ansvaret.
Uttröttad af aftonens ovanliga ansträngningar,
kröp Rosa upp i soffhörnet för att hvila litet och
tänka på den stora hemligheten, föga anande, att hon
var den, som allra först skulle få veta den.
Midt uti sina funderingar somnade hon och
drömde, att hon åter var i sitt hem och låg i sin
egen lilla säng. Hon tyckte, att hon vaknade och
såg sin far, som böjde sig ned öfver henne och
hviskade: “Min lilla Rosa,“ och att hon svarade:
“Ja, pappa," hvarpå han tog henne i sina aimar och
kysste henne med ömhet.
Så ljuf, så naturlig var denna dröm, att hon
vaknade upp derur med ett utrop af glädje och —
befann sig i armarna på en solbränd skäggig man,
som tryckte henne till sitt hjerta och hviskade till
henne med en röst, så lik hennes fars, att hon omed-
vetet slöt sig närmare intill honom:
“Här har jag nu min lilla flicka, ty, ser du, jag
är onkel Alec.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
