Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Onkel Alec - 4. Tanterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1ÉIS#0
•jjv
::;V^
“Se så, pojkar, ni ska’ nog få ta er skada igen
i morgon, om ni bege er af hem tyst och beskedligt;
och gören I det inte — ja, inte ett grand ska ni
då få ur mina stora koffertar."
Fjerde kapitlet,
Tanterna.
Under hela middagen satt Rosa och tänkte på
att det nu säkert skulle komma att talas mycket om
henne, hvilken aning bevisade sig ej ha varit så
ogrundad, ty vid måltidens slut hviskade tant Plenty
till henne under det do andra begåfvo sig in i
förmaket:
“Spring upp och sitt en stund hos tant Peace,
min vän; hon tycker så mycket om att du läser för
henne medan hon hvilar sig litet, och vi komma i
alla fall att vara upptagna af vigtiga angelägenheter."
Rosa lydde, och de lugna, fridfulla rummen der
uppe hos tant Peace voro så lika en kyrka, att hennes
upprörda känslor snart lugnades och hon, sig sjelf
omedvetet, blef en budbärarinna af tröst och glädje
för den milda gamla tanten, som under åratal sutit
der, tåligt väntande på att blifva befriad ifrån sina
lidanden.
Rosa kände hennes lifs sorgliga historia och den
gaf ett visst mildt behag åt denna gamla tant, som
hon redan höll mycket af. Kär Peace var tjugu år
gammal skulle hennes bröllop firas; allt var redo,
brudklädningen låg färdig, blommorna lågo och vän-
tade på att blifva fästa i hennes lockar, den sälla
stunden var inne då plötsligen underrättelsen kom,
att brudgummen aflidit. Man trodde, att den milda
Peace också skulle dö, men hon bar det modigt, lado
mmm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
