Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Rosas nya drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidare, föllo hans ögon på ett föremål, som kom honom
att rynka pannan och fråga med harmsen stämma:
“Tänkte ni verkligen, efter allt hvad jag sagt
om saken, fresta min flicka med dylika förhatliga,
saker?“
“Ah, jag tyckte alldeles att ni lade bort det när
hon inte ville begagna det,“ mumlade tant Clara och
gömde brådskande undan ett litet kokett snörlif. “Jag
tog bara hit det på försök, ty Rosa börjar verkligen
att bli så grof, att man måste motarbeta det i tid,
om hon inte skall få en riktigt ful figur,“ tilläde hon,
med ett uttryck af lugn öfvertygelse, som retade
doktorn ännu mera, ty detta var en af de saker, för
hvilka han bar verklig afsky.
“Bli grof! Ja, Gud vare lof, det börjar hon bli,
och jag hoppas, att hon skall fortfara dermed, ty
naturen förstår bättre att forma en qvinna, än någon
snörlifssömmerska förstår det, och jag tillåter inte
att någon, hvem det vara, må, blandar sig i hvad jag
föreskrifver henne. Min kära Clara, har du förlorat
förståndet, då du ett enda ögonblick kan tänka på
att tvinga in en uppväxande flicka i ett sådant tor-
tyrredskap som detta?“ tilläde han och ryckte häftigt
fram det förargelseväckande snörlifvet, som blifvit
gömdt bakom en soffkudde, samt höll upp det fram-
för henne med ett uttryck af förfäran.
“Var inte enfaldig nu, Alec. Det är inte fråga
om någon tortyr alls, ty det är numera gammalmodigt
att. snöra sig hårdt, och vi ha beqväma och förstån-
diga snörlif nu för tiden. Det fins ingen, som inte
begagnar dem, till och med årsgamla barn ha styfva
lifstycken för att hålla deras små ryggar raka,“ sva-
rade tant Clara ifrig att försvara denna, de flesta
qvinnors favoritvurm.
“Jag vet det nog, och så få do små stackarna
svaga ryggar- hela sitt lif igenom, liksom deras mö-
drar haft före dem. Det lönar inte mödan att resonnera
om den saken, jag vet det och ämnar ej heller för-
söka det, men en sak vill jag låta or veta, och det är,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
