Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Julen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
grupp, och drog — sin onkelMac med sig under misteln,
der hon öfverraskade honom med en hjertlig kyss.
’‘Tack, min unge," sade’den öfverraskade onkeln,
och såg helt förtjust ut öfver denna oväntade heder.
“Nej, hör du, det är inte rent spel," började
Charlie. Men Rosa afbröt honom och sade, i det hon
gjorde en djup bugning för honom:
“Du sade ju, “gamle Mac", och derför gjorde
jag det, ehuru jag vet, att det var mycket näsvist.
Detta var ert sista tillfälle, min herre, och det har
ni förlorat".
Och det hade han också, ty medan Rosa talade,
så ryckte hon ned mistelqvisten och kastade den på
elden, under det gossarna hurrade åt den modfällde
Prinsen och höjde den fintliga Rosa till skyarna.
"Hvad är det för roligt ni ha för er?" frågade
Mac, som väcktes ur sina funderingar af det lifliga
skrattet, hvari äfven de äldre instämde.
Men munterheten nådde först riktigt sin höjd,
när Mac, sedan saken blifvit förklarad för honom,
uppmärksamt betraktade Rosa genom sina glasögon,
och dorpå sade med ett filosofiskt lugn:
“Nå ja, jag tror inte, att jag skulle ha blifvit så
fasligt ond, om hon verkligen ‘ hade gjort det."
Detta roade gossarna öfver måttan, och hade ej
några förfriskningar just i detta ögonblick blifvit fram-
satta, så hade de väl aldrig slutat att retas med den
stackars Mac, som omöjligt kunde finna något löjligt
i den ädla resignation han visat vid detta tillfälle.
Kort derefter befanns Jamie uppkrupen i ett soff-
hörn, försänkt i djup sömn, hvilket gaf anledning till
uppbrott och en allmän rörelse uppstod.
När alla stodo i tamburen bjudande hvarandra ett
sista “god natt", hörde de plötsligen ljudet af en
röst, sakta sjunga: “0, hem, du ljufva hem"; de
tystnade och lyssnade. Det var Phebe, stackars lilla
Pliebe, som aldrig egt ett hem, som aldrig vetat
hvad det är för en lycka att vara älskad af föräldrar
och syskon; som stod alldeles ensam i verlden, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
