Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Oro i lägret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
den ringa bättring bon tycks ha undergått på detta
år. Hon är i alla fall en liten klen varelse och skall
väl gå bort ifrån oss helt hastigt vid första allvar-
samma tillstötning, liksom hennes salig mor gjorde,“
jemrade sig Mrs Myra, ined en olycksbådande runk-
ning på .hulVudet.
“Ja, det utsätter jag mig för,“ svarade Dr xVlec
och rynkado pannan, som han alltid brukade vid minsta
häntydning på denna andra Rosa.
“Gif akt på mina ord, du kommer att ångra
det,“ och med denna dystra profetia lemnado tant
Myra rummet, lik en mörk skugga.
Nu var saken den, att ett bland doktorns fel —
ty han hade också sin beskärda del deraf — var ett
visst manligt förakt för råd, som blefvo honom på-
trugade utan att han begärde dem. Han lyssnade
med aktning till de båda gamla tanterna och råd-
frågade äfven ofta Mrs Jessie, men de tre andra
fruarna pröfvade stundom hans tålamod svårligen,
genom sina beständiga varningar, klagomål och råd.
Tant Myra var i synnerhet en riktig plåga för honom,
och han satte sig alltid till motvärn så snart hon
öppnade munnen. Han kunde omöjligt låta bli att
motsäga henne, och. skrattade ofta sjelf åt denna sin
motsägelseanda. Öfvannämnda samtal kan tjena såsom
ett lämpligt bevis derpå, ty han hade just sutit och
tänkt, att Rosa gerna kunde uppskjuta sin skridsko-
åkning tills blåsten lagt sig och solen stigit litet högre.
Men tant Myra lcom med sitt råd, och han kunde
inte motstå frestelsen att äfven denna gång motsäga
honno och låta Rosa trotsa kölden. Han fruktade oj
det ringaste, att det skulle kunna göra henne någon
skada, ty hon gick ut för hvarjc dag.’ Det var der-,
före en stor tillfredsställelse för honörn, när han, några
minuter senare, såg henne skynda allén framåt, med
skridskorna på armen (lik en rödkindad Eskimå, i
sin skälskinnsdrägt), och leende nicka åt tant Myra,
som vandrade framåt långsamt och högtidligt som en
likprocession.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
