Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
"Men jag skrattade ju, Phebe, — jag försäkrar,
att jag log så gladt och uppmuntrande jag kunde, ty
jag var öfvertygad, att det blott var rädslan, som
var orsaken dertill," försäkrade Rosa.
"Ja, det gjorde du, men ditt leende var fullt af
medlidande, ej af stolthet, som jag ville, att det skulle.
ha varit, och jag skyndade bort till en mörk plats bakom
orgeln, så förtviflad, att jag tror, jag skulle ha kunnat
döda mig. O, hvad jag var förargad och olycklig!
Jag bet ihop tänderna, knöt ihop händerna och gaf
mig ett heligt löfte, att antingen sjunga nästa nummer
väl, eller också aldrig mera sjunga en ton. Jag var
alldeles vild, när min tur ånyo kom, och jag kände
mig i stånd till nästan hvad som helst; ty jag kom
ihåg, att han var der. Jag vet inte rätt, hur det
var, men det föreföll mig, som om jag varit bara
rörd, ty jag skrek ut af alla krafter, försökande att
glömma allt, utom att der funnos två personer, som
ej fingo bli svikna i sin förväntan, om jag också skulle
dö, så snart sången var slut."
"0 Phebe, det var herrligt! jag nästan grät,
jag var så stolt och glad att se att du dock till slut
gjorde dig sjelf rättvisa."
"Och han?" hviskade Phebe, med hufvudet halft
doldt i stolen:
"Han sade ej ett ord: men jag såg hans läppar
darra och hans ögon glänsa; och jag visste abt han
var den lyckligaste af alla närvarande, ty jag var
öfvertygad, att han ansåg dig för den enda qvinna,
som var en passande hustru åt honom, och att han
ämnade förklara sig med det snaraste.”
Pliebe sade intet under några minuter; hon tyck-
tes glömma den mindre framgången för den större,
och trösta sitt sorgsna hjerta med det medvetandet,
att Rosa hade rätt.
"Han skickade mig blommorna, han kom och
hemtade mig, och på hemvägen öfvertygade han mig
om, huru orätt jag haft, då jag tviflat på honom ett
enda ögonblick. Begär: inte, att jag skall säga dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
