- Project Runeberg -  Rosen i blomning /
244

(1877) [MARC] Author: Louisa May Alcott Translator: Bertha Sandlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

244

tärdt hans ansigte blifvit af dessa tvenne dagars lif
liga oro, — kunde ha trott honom vara en mycket
kall man. ;

Jessie har gått hem för att hvila sig litet, och
Jane är hos stackars Clara, hvilken ändtligen lyckats
inslumra. Jag har skickat till Steve och de andra
gossarna, det blir nog tid för dem senare, men han
längtade så efter dig, att jag tyckte det var bäst, |
att du kom nu, medan han ännu har en smula kraf-
ter qvar, ty det lär inte räcka länge. Jag har sagt |
honom, hur det förhåller sig, men han vill icke tro
mig. Om han frågar dig, så svara honom öppet och
försök att bereda honom litet på det plötsliga slutet |
af hans förhoppningsfulla tillvaro." få

<Hur snart, onkel?" -

<Jnom några timmar troligen. Detta lugna ögon-
blick tillhör dig: begagna dig deraf på bästa sätt;
och sedan, när vi ej kunna göra något mera för
honom, då skola vi försöka att trösta hvarandra."

I salen mötte de Mac, men Rosa märkte honom -
knappt; hon tänkte ej på något annat än det vigtiga
värf hon hade framför sig, och när onkeln förde henne
fram till dörren, sade hon med lugn stämma:

<Låt mig gå in ensam, snälla onkel."

Archie, som hade stått lutad öfver den sjuke, -
drog sig tillbaka till det inre rummet, så snart hon
inträdde, och Rosa fann Charlie väntande på henne
med ett sådant uttryck af sällhet i sitt ansigte, att I
hon ej kunde tro hvad hon hört af onkeln, utan fann
det helt lätt och naturligt att nästan glädtigt säga,
i det hon fattade hans ifrigt framräckta hand:

<eKära Oharlie, jag är så glad, att du skickade -
efter mig. Jag längtade så att få träffa dig, men =
väntade att komma hit, tills du skulle bli bättre,
Och -det är du ju nu?" tillade hon, men kastade
dervid ånyo en blick på honom och märkte då den =
obeskrifliga förändring som försiggått i detta ansigte, | Er
som då hon trädde in i rummet fått både lif och färg. —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:08:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/alrosen/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free