Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
"Alldeles. Jag ville inte gerna besvära dig, ty
du har ju redan huset fullt; och jag kunde sanner-
ligen inte få tag i någon god själ, som ville åtaga
sig denna stackars lilla öfvergifna varelse. Ty, som
du ser, har hon ingenting som rekommenderar henne, —
inte vacker, klen och blyg som en liten råtta; nog
blir hon besvärlig, det är jag säker på, och likväl
behöfves det så väl att man sköter ordentligt om
henne, för att den lilla kroppen och själen skola kunna
hålla ihop, så vida jag förstår mig något på saken."
Rosa öppnade läpparna för att uttala ögonblic-
kets ingifvelse; men hon tillslöt dem genast åter utan
att yttra ett ord, och satt ett ögonblick och skådade
tankfullt rakt emellan Sallys båda öron, liksom om
hon bemödade sig att tänka tvänne gånger innan
hon talade. Mac betraktade henne oförmärkt och
sade i en fundersam ton, i det han svepte schalen om
ett par små smutsiga fötter: ;
"Detta tyckes vara ett af de barmhertighebs-
verk, som ingen vill åtlaga sig; men jag kan inte
låta bli att tycka, att mittlöfte till den döende modern
förbinder mig till något mera, än att blott öfverlemna
barnet åt någon af arbete upptagen matrona eller någon
vårdslös sköterska vid en af våra ötverfulla inrätt-
ningar. Hon är en sådan liten svag varelse, att hon
kanske inte länge kommer att besvära någon; och
jag skulle så gerna vilja, alt hon finge känna litet
trefnad åtminstone, om inte kärlek, innan hon går alt
träffa sin mamma igen." ;
"Led du Sally, Mac. Jag ämnar taga detta barn
hem med mig; och om onkel inte har något deremot,
så vill jag adoptera. henne, och hon skall bli lycklig !’
utropade Rosa, med en inre känsla, som färgade hen-
nes kinder med en högre glöd, och strålade ur hennes
ögon. Och slutande det arma barnet närmare intill
sig, begaf hon sig åter på väg, med ett löfte till sig
sjelf att godtgöra de oförrätter det dittills lidit.
Då Mac ledde den långsamt framåtskridande
hästen, kunde han ej låta bli att tänka på Flykten till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
