Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. kap. Laurences gosse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långsamt vände sig framför spegeln i fru Gårdeners
toalettrum.
“Jag vet att jag glömmer af mig, men när du
ser mig göra något galet, så påminn mig med en vink.
Lofvar du det?“ svarade Hanna, i det hon ordnade
sin krage och hastigt slätade till håret.
“Hej, att vinka passar sig inte för ett fruntimmer
af verld. Jag skall draga upp ögonbrynen litet, om
du glömmer dig, och nicka, när du är bra. Skjut
nu inte upp axlarne, ta inte långa steg, och
presenteras du för någon, så räck inte fram handen. Det
brukas inte.“
“Hvad du har bra reda på alla konstigheter! Det
har inte jag. Låter inte den der musiken trefligt?“
Flickorna stego på, men kände sig litet blyga,
ty de voro sällan bortbjudna, hvarför också denna
lilla tillställning var en högst vigtig tilldragelse för
dem. Då de inträdde, mottogos de af fru Gardener,
en ståtlig gammal dam, som helsade dem hjertligt
välkomna och öfverlemnade dem åt den äldsta af sina
sex döttrar. Margret hade förut gjort bekantskap
med Sally och var snart fullkomligt hemmastadd;
men Hanna, som ej brydde sig mycket om flickor
och flickprat, stod der rak, med ryggen tätt intill
väggen och kände sig här lika litet i sitt element
som en fölunge i en trädgård. Ett halft dussin lifliga
gossar stodo i ett annat hörn af rummet och talade
om skridskoåkning, och Hanna skulle så gerna velat
springa till dem, ty bland det roligaste hon visste
var att åka skridsko. Hon telegraferade hvad hon
tänkte till Margret, men systerns ögonbryn drogos
genast uppåt med ett sådant uttryck af fasa i hennes
ansigte, att Hanna ej tordes röra sig ur stället. Ingen
kom och talade till henne, och den ena efter den
andra försvann ur den närstående flickgruppen, tills
hon slutligen blef ensam. Hon kunde ej springa
omkring och roa sig för sig sjelf, ty då skulle det synts
att hennes klädning var bränd bak, och der stod hon
nu helt olycklig och såg på de andra tills man bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
