Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. kap. Bördor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan den fört ett stormigt lif, hamnade den såsom
vrak i en lumpsamlares påse, ur hvilket sorgliga
fattighus den räddades af Betty och intogs å hennes
hospital. Då dockan mist öfra delen af hufvudet, satte
Betty en liten nätt mössa derpå, och som både armar
och ben voro sin kos, dolde hon dessa brister genom
att svepa in kroppen i ett skynke, hvarefter den
kroniska invaliden fick intaga hospitalets bästa säng. Hade
någon sett hvilken omsorg Betty slösade på denna docka,
tror jag att han skulle känt sig djupt rörd, äfven om
han först skrattat deråt. Hon gaf den små
blombuketter, läste för den, tog den, gömd under kappan,
ut med sig för att iä andas frisk luft, sjöng
vaggvisor för den och gick aldrig till hvila utan att förut
ha kysst dess smutsiga ansigte och ömt hviskat:
“Jag hoppas du kan sofva godt, min stackars
älskling! “
Betty hade också sina bekymmer liksom alla
andra, och då hon ej var någon engel utan helt enkelt
en liten flicka af kött och blod, grät hon ofta “en
liten sqvätt“, såsom Hanna sade, derför att hon icke
kunde få taga musiklektioner och ha ett vackert
piano. Hon älskade musik så mycket, försökte så
flitigt lära sig spela på det gamla slamrande
instrumentet, att det tycktes som om någon (vi syfta icke
på faster March) borde känt sig uppmanad att
uppfylla hennes varmaste önskan. Ingen gjorde ^det
emellertid, och ingen såg heller huru Bettys tarar
föllo ned på de gulnade tangenterna, som ej ville
harmoniera med hennes sång, då hon var ensam ocli satt
vid instrumentet. Under sitt arbete sjöng hon sasonl
en liten lärka, var aldrig så trött, att hon icke
orkade spela för modern och systrarne, och dag efter
dag sade hon förhoppningsfullt till sigsjell: “Jag vet
att jag en gång får lära mig spela, om jag är snäll.“
Det finnes många flickor sådana som Betty i
verlden; tysta och tillbakadragna, sitta de i sitt hörn
tills de behöfvas och lefva endast för andra med
sådan ömhet, att ingen märker uppoffringarne förrän den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
