Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Svärmeri - Lars Ulstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och kollegasyssla, och började studera uppbyggelse- och
andra theologiska skrifter samt föra ett strängt lefverne med
vakande och fastande, och sprängde alla i sin faders
efter-lemnade bibliothek befintliga profana auktorer och
filosofiska skrifter med krut i luften. År 1683 begaf sig
Ulsta-dius, under en sällsam sinnesbeskaffenhet, till Åbo. der han
y ikade på, att för några ungdomssynder få för sin samvetsro
undergå uppenbar kyrkoplikt, hvilket honom ock omsider
beviljades, och år 1685 verkställdes. Derefter lät han sitt
skägg och hår växa, ömsade hvarken linnetyg eller andra
kläder, utan lät hela sin drägt så förslitas på kroppen, att
han med händerna måste skyla sin blygd, som de trasiga
benkläderna ej kunde dölja. Sådant oaktadt besökte han
flitigt gudstjensten om söndagarne och bönstunderna på
sök-nedagarne. Sålunda tillbragte han sitt lif i Åbo ända till
år 1688, då han den 22 juli i Åbo domkyrka röjde
fullkomlig sinnesrubbning sålunda, att han under påstående
predikan med hög röst bad presten Greg. Kulhovius hålla
upp med sin predikan tills han finge aflägga sin bekännelse,
som han hade skriftligen uppsatt och nu började uppläsa (se
nedanföre under n:o I). Men predikanten afbröt hans läsning,
anmodande tvenne karlar att leda honom ut från kyrkan.
Ulstadius gjorde så häftigt motstånd, att klädesflikarne föllo
från kroppen. Slitande sig lös ur karlarnes händer, sprang
han alldeles naken några slag af och an på stora gången
och ropade: ”så skall ännu presternas skam blottas, som
jag nu är naken.” Efter denna händelse blef Ulstadius satt
i fängsligt förvar, och undersökningen både om hans lära
och hans besynnerliga förhållande ledde till det resultat,
att han ”ej var riktig i hufvudet”. Det blef dcrjemte
ut-redt, att Ulstadius ej var utan anhängare, utan att till hans
lära hade sällat sig magister Peter Schaefer, jemte
studen-terne Olof Ulhegius och Lars Lithovius.
De villfarelser desse personer hyllade för egen räkning
och predikade för andra, fann hofrätten, till hvars
behandling målet efter anställd ransakning öfverlemnades, bestå i
följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
