Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>
Derefter begärde comministern Wichman, ätt rätten
ville utfärda stämningar pä vittnen, som han nu ville
namn-gifva, men rätten förehöll comminister Wichman allvarligen,
att rätten med dylikt till hinder i dess arbete icke borde
besväras, utan ägde han ymnig tillgång, att alla morgnar
och qvällar hos domaren eller ock alltid hos
kronobetje-ningen få stämningar, hvarntan commin. Wichman
påmintes, att han, såsom angifvare och kärande, redan första
tingsdagen bordt hafva alla sina vittnen stämde och
inkallade; i anseende hvartill och på det slut engång i saken
vara månde, Wichman förelädes, att innan nästa måndag
hafva alla sina skäl och bevis till hands, och det vid 100
d:r s:mts vite.
Wiklund anhöll sedermera, att öfver dess förhållande
med Carl Metsävainio få edeligen låta af höra Lars
Forss-man och Abraham Rautio i Nuotioranta, hvilka ojäfvade
af-lade vittneseden, varnades och berättade:
l:o Lars Forssman, hvilken ingaf sitt vittnesmål
skriftligen, det han efter uppläsande erkände, så lydande:
"År 1775 om våren var hr magister Wiklund och
besökte Carl Metsävainio på sin sotesäng. Då jag inkom,
taltes om penningeintresse, hvarigenom hr magistern, som
jag märkte, ville föreställa den sjuke sina synder och
sålunda genom Guds nåd söka förmå honom till en
sannskyldig erkänsla af desamma inför den lefvajide Guden.
Hvarpå den sjuke började att öfverskyla sina synder och
beropa sig på sina goda gerningar samt huru hjelpsam han
alltid varit emot dem, som honom om hjelp anlitat; också
nu hade han på lån gifvit ifrån sig alla sina penningar,
icke viljandes veta der af, att han i någon måtto derutinnan
emot Gud försyndat, och alltså icke heller gaf något
tecken ifrån sig om ett botfärdigt hjerta. Derpå upphörde
hr magistern med sitt tal och gick ifrån honom ganska
be-dröfvad, eftersom jag märkte; men efter en stund började
han åter fortsätta talet, hvilket jag likväl icke hörde,
emedan jag satt på andra sidan om rummet, icke heller ville
åhöra’t, eftersom det förra talet nogsamt utvisat, att äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
