Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga tuktan och ledning. Han talte liksom ut det
djupaste djupet af ett fullt och helgadt hjerta och var i de
gudomliga sakerna fullkomligt hemmastadd. Det var icke
ett spår af en utvärtes och tillstuderad theori, och vid hans
ord måste äfven den oandligaste finna och känna, att
chri-stendomen dock är någonting annat än endast ett skönt
och luftigt ideal. Jag kände en inre ovedersäglig
bekräftelse på hans ordt men kunde dock icke fatta och
anamma dem fullkomligt; ty dehill fattades mig Ödmjukhet.
Jag lefde i den första glädjen och saligheten, och mitt inre
högmod var ännu icke krossadt. Emedan mina skuldror
ännu ej förmådde något bära. bar mig Frälsaren på sina
armar såsom ett nyfödt barn. Jag gjorde några
invändningar, då den gamle talade om dessa höga och för mig,
obekanta saker; ju mer mitt stora mod sjönk och min
inbillade insigt hotade att komma på skam, desto mer
uppfylldes jag af motsägelsens anda och desto djerfvare blef
jag i mina inkast. Jag förstår ej denna ondskans och
för-derfvets hemlighet; ehuru jag var fullkomligt öfvertygad,
att den gamle hade rätt, ville och kunde jag dock ej
erkänna det; liksom med våld sökte jag fasthålla mina
egna åsigter och erfarenheter. Den gamle svarade mig
vänligt och tycktes alldeles icke förundra sig öfver alla mina
kloka eller sjeltkloka invändningar. Men ju mer jag
inom mig sjelf måste erkänna, att han stod mycket högt
öfver mig och att jag var ett ganska klent barn i jemförelse
med honom, desto ifrigare blef jag. Jag måste tillstå, att
sjelfva hans vänlighet och ödmjukhet gjorde mig ondt, och
det höga lugnet i hans väsende retade mig. Tiden förflöt
derunder oförmärkt och natten instundade. Jag ämnade
bryta upp, då den gamle trädde till mig och sade
^allvarsamt: skola vi skiljas åt utan att bedja tillsamman?
Bönen, den fria tillgången till Gud, är ju Guds vänners
höga företrädesrätt; genom bönen erhålla vi alla goda
gåf-Yor och utan bön erhålla vi ingenting; genom bön skola
vi äfven vinna den andans enhet, som nu synes fattas oss.
Christne borde icke skiljas utan att hafva bedt tillsamman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
