Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förklara eller försvara. Att han ofta begått fel och miss*
tag (Wn kulkenut metsä-teitä”, såsom han sjelf uttryckte
sig), är utom allt tvifvel. Att han hade en utomordentligt
liflig och yster natur, såg man strax på honom. Sjelf
sade han ock, att hans natur var af den allra hejdfösaste
och obändigaste sort, och att, om Gud icke från
ungdomen tagit honom i sin skola, af honom säkert skulle
blif-vit den sämsta och värrsta menniska (kaikkein häijyin ja
ilkein ihminen). Han yttrade ock, att Gud hela lifstiden
igenom slagit honom (”minua koiraa”) med en jernstaf och
att det varit för honom behöfligt. Något tillgjordt manér,
någon tillgjord andlighet, gudnådligbet, eller hvad man
skall kalla det, fanns hos honom aldrig; sådant passade
alldeles icke för honom. Han tog sig alls icke ut såsom
något helgon. Hade någon sentimentalt sinnad för honom
i sitt sinne beredt någon helgonkrans, så blef denna strax
sönderrifven genom hans naturliga rättframhet och fria sätt
att vara. Yid gladare lynne var han skämtsam och
till-egnade sig ofta på skämt de öknamn, som andra gifvit
honom, t. ex. ”minä olen kahden hippakunnan piispa”. Den
som på afstånd såg den skrofliga ytan, kunde icke ana,
hvad som fanns derunder. Men den som fick skåda
djupare in inom skalet, fann, att hos Ruotsalainen fanns,
såsom den innersta kärnan, ett intill slutet fortgående, i det
inre djnpt förödmjukadt sinnelag, som gjorde, att han i sitt
sinne inför Gud stod på samma linie med den sämsta
syndare, och vållade, att evangelium, som talar om den
oför-skylda nåden, blef för honom oändligt dyrt och med en
högst sällsynt klarhet kunde stråla in hos honom och
be-herrska hans väsende. Här såsom alltid verkade denna
öppenhet för och emottagandet at nåden äiven såsom en
brännande, skärande och renande eld, både hos honom
sjelf och dem han kom i beröring med. Och den verkade
djupt: det gällde ej att ”sila myggor och nedsvälja
kameler”; elden måste slippa till bottnet. Felfri blef han dock
visst icke, och felen voro mest synliga på ytan. Men hans
fel och irrinrgar behöllo honom icke i sitt våld, utan drefvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
