Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•313
iiwe, att det ej stod just rätt till med pietismens
christen-dom, så i afseende på honom sjelf som andra väckte
såväl lärare som folk. I sådant afseende anföras här tvenne
hans anteckningar på nämnde ort om sommaren 1841. De
lyda så här:
1841 den 7 juni.
1. 1 Lojo år 1835 och 1830 tindrade evangelii ljus
första gången, efter den långa natten af 10 år, åter i min
af synd och misströstan nedtryckta, af satan sjudnbbelt
fjettrade själ. Det var en herrlig, själ och hjerta, märg
och ben genomträngande tröstebalsam af Jesu Christi
nådes fullhet. Men huru har det sedan den tiden gått med
mig V Jag sökte bus menniskor blifva styrkt i detta nya,
saliga lif, som tidtals himmelskt ljult flödade i min själ,
om ock än ofta afbrutet af syndamörkret och den gamla
isskorpan i mitt allälliga hjerta. Jag sökte hos menniskor
det, som jag endast bordt söka bos Jesurn Christum. På
resan till dessa usla bjelpare om sommaren l§3(i råkade
jag i våda för mitt lif Genom deras gemenskap och den
afgudiska vidhiingsenheten vid menniskor, råkade jag i icke
mindre våda för mitt andliga lif. dock genom eget
förvål-lande. Evangelii ljus slocknade äter. Otron fyllde dess
ställe med sina liflösa tröstebilder. Sådan kom jag till
Pemar, arbetade der ifrigt för andra, men vankade sjelf
frid-bis för det mesta, ehuru med evangelii olivelof i munnen,
lik Noachs irrande dufva. — Sådan kom jag till
fångenskapen i Habel. Nio månader äro förlidna. — Väl har
Herren ofta klappat pa mitt hjerta: väl bar jag förnummit
i mitt innersta nu och dåden gamla välkända rösten: Jesu
Christi nåds och frids helsning från himmelen! Men hvad?
1 Emellan Kplleiiautio och Ruhala gUstglfvcrier i Tavastland
körde jag nemligen omkull, midt i en al’ de rysligasto backar (hela hället
kallas ock paha taival) och kastades ur den sündiisplilirade kärran
emot en sten; men tick dock ingen synnerlig Åkomma, ty Guds
räddande hand var emellan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
