Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag nekar inte dertill», svarade Willner, »om jag
kanske också derigenom utsätter mig för någon bestraffning,
hvilket jag ej känner.»
»Nej!» svarade vaktmästaren helt tyst, »det här är ingen
snara; ni kan nu verkligen bli fri, om ni vill.»
Målaren visste icke om han skulle tro, att det han
hörde var sanning, och stod derföre ännu tyst och blott såg på
sin följeslagare.
Men när denne nu hastigt böjde sig mot marken och
derifrån upptog ett knyte, som legat gömdt mellan en sten
och en trädstam, blef det honom ändtligen klart att här
verkligen vore fråga om en rymning.
»Seså, fort nu, inga betänkligheter och inga frågor
förrän vi komma på en säkrare plats!» sade vaktmästaren i det
han ur det öppnade knytet framtog kläder till utbyte mot
fångdrägten.
Ett par minuter sednare stod målaren iklädd en lätt
sjömansdrägt och skyndade nu hastigt undan med sin
följeslagare. De togo ginaste vägen till pontonbryggan, som från
Långholmen leder till Heleneborg, men hade ej gått särdeles
långt, då de invid varfvet mötte en mansperson, som gick
åt fästningen till.
»Gå bara modigt på!» — hviskade vaktmästaren till
Willner — »det är pastorn sjelf!»
Den mötande, som var just den prestmau, till hvilken
vaktmästaren uppgifvit, att fången skulle föras, stannade för
ett ögonblick, när han kom midtför de båda flyktingarne,
men desse låtsade om intet och gingo vidare med samma
fart som förut. Först vid pontonbryggan vågade
vaktmästaren se sig om och yttrade omedelbart derpå till sin
följeslagare : »Nu är presten sin kos; men vi äro derföre inte så
säkra än. När han kommer till fästningen kan allt komma
i dagen och vi må derföre skynda oss.»
De gingo med ökad hastighet vidare och uppnådde
lyckligt Heleneborg. Ett par arbetare mötte dem här, helsade
bekant på vaktmästaren, men tilltalade honom ej.
Aldrig hade målaren med sådan bäfvan, som i dag, sett
en menniska komma i sin väg, och troligtvis hade han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
