Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. Bref från Signe, der hon ger Hagberd ja - N:o 8. Annas bref till sin bereste fästman; en ung sjöman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att mitt ja har Ni fått och jag är och
förblifver Eder trogna och blifvande maka.
Signe.
N:o 8. Annas bref till sin bereste fästman; en ung
sjöman.
Älskade Frans!
Hur komer det sig, hjertevännen min,
medan du på så lång tid, ute i de fjärran
landen, icke låtit höra af dig på en hel månad.
Här sitter jag liksom Karin och suckar och
ängslas för dig, som är ute på böljorna de
blå, och ofta sjunger jag Karins sorgesång,
den sång hon sjöng om sin sjöman och
älskling Frans, då han reste:
Nu tog han afsked, men hvem vet när åter vi ses igen?
Så klagar hon och i sin saknad gråter allt för sin vän.
Jag ser åt stranden, när sig solen sänker i vestervåg;
då blickar Frans för visst hitåt och tänker med fröjdfull håg:
»Sof sött, min Karin, i ditt hem, det ljufva och tänk på mig!
Jag minnes ständigt dig, min unga dufva, på böljig stig.»
»Sof sött»! jag hviskar honom sakta åter, mitt hjertas skatt!
Du vet ej hur mång’ tår för dig jag gråter i stormig natt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
