Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Det yppersta kapitlet för den som är trött af färden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var från Frykenstränderna detta sken utgick, från det
täcka sundets omnejd. Detta uppnåddes äfven snart.
Ensamma och föga märkbara ljödo nu vandrarens steg
på den långa Sundsbron och när han derifrån såg ned
på Frykens vatten, låg detta som en djup stjernhimmel
för ögat.
Men i öster skymtade från sin bergskulle Sunne
kyrktorn — en hög, nattlig ande, som tycktes mana framåt.
Ditåt gick färden — dit och till närbelägen prestgård.
I de höga träden kommo qvällvindar och hviskade: God
afton! Om vandraren hunnit tidigare, hade han fått höra
samma ord från lefvande läppar, och han hade då äfven fått
lyssna till den gamle derinne, huru denne, på patriarkaliskt
vis, med en kort andaktsöfning bjudit dagen farväl.
Nu var allt så tyst på den fredliga gården; men när
vandraren steg dit in, rann honom följande i hågen:
“Si jag en främling är och gäst,
Som icke här min boning fäst,
Men fristad i ditt hägn begär,
När nu min dagsled slutad är.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
