- Project Runeberg -  Vesterdalarne, dess natur, folklif och fornminnen. Under vandringar därstedes tecknade /
158

(1855) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tredje böjningssäUet,

som förekommer i öfra delen af Vesterdalarne, innefattar
ord af högspråkets både andra och tredje deklination.
Bestämda formen. Sing.) am el. nam (i några byar inom
(Troligen en gam- Järna: »m), t. ex. bynam (=byn),

mal dativ form.) hästam, prestam (i Järna: Hulim,

Vanim [sjöarne Hulen och Vanen]
samt budim « fäboden.)

Plur.) ömS, t. ex. byome, hästome,
prest-ome.

Adjektiverne.

Vid dessa hafva ej nägra särdeles egendomliga
afvikel-ser bli f v it bemärkta.

Ändeisen ig förbytes gerna till u* el. ug,1, ex. nyttu el.
nyttug — hygglig.

För att gifva egenskapsordets betydelse en ökad styrka,
tilläggas stundom prefixet o, t. ex. obottenrik.

Pronomina.

Första personens pronomen heter i allmänhet je eller
jä. 1 Malungs socken begagnar man i. Detta är eljest det
vanliga tilltalspronomen, ehuru Malungsboen *) äfven härvid
gör en afvikelse. Han säger nemligen: Er, t. ex. »ska er
fara nu?» mm ska’ ni fara nu?

Tredje personens pronomen, 9an, V, hä9 företer samma
egenhet som i norra Wermland, nemligen att det sällan
böjes.

1 stället för genitivformen gör man en omskrifning
sålunda, att man efter det förändrade pronominet tillägger den
persons eller saks namn, hvarom fråga är, t. ex. ’0*
Li-sas bok.

Likväl förekommer, ehuru mycket sällsynt, honnömes
och hennas äfvensom dativformen honnum el. honnöm.

I vissa orter, såsom i de sydligaste socknarne,
begagnar man, i stället för hans och hennes, sm, t. ex. »känn9 J
Fyrkisti? 9a9 J härrt st9 visa?» (= känner ni Fyr-Kerstin?
Har ni hört hennes visa??»H9ä9 sin far» (= det är hans far.)

Possessivet vår heter i allmänhet vånn, men i Lima
vårom. — Det sättes der efter substantivet, t ex.
»fcyrå-herram vårom». Reflexivt pronomen är sä sig.

*) Äfven i Lima bar detta blifvit hördt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:13:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/amwesterda/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free