På fredagskvällen, följande vecka, for Carrard Auban framåt den ändlöst långa City Road med omnibus. Han satt vid sidan av kusken - en gentleman med cylinder och tadellöst yttre - och observerade otåligt det ständiga minskandet av avståndet, som skiljde honom från hans mål. Han var upprörd och i misstämning. När vagnen stannade vid Finsbury Square, sprang han raskt av, ilade framåt Pavement till nästa tvärgata, sedan han kastat en orienterande och prövande blick på gatornas läge, och befann sig efter några minuter vid trappan till South Place Institute.
Redan på långt håll kunde man observera en ovanligt stark människosamling. Poliserna stodo på blott några få stegs avstånd från varandra. Dörrarna till den mörka, kyrkoliknande byggnaden stodo öppna. När Auban långsamt trängde sig in med människoströmmen, växlande han korta hälsningar med bekanta, som uppställt sig vid ingången och försålde sin förenings eller riktnings tidning. Ur svaren talade ofta förvåning och glädje över att se honom.
Han tog med, vad han kunde få tag i av de utbjudna tidningarna: "Commonweal", Socialist Leagues intressanta organ; "Justice", partiorganet för Socialdemocratic Federation; samt några nummer av den tyska tidskriften "Londoner Freie Presse", som startats av ett antal tyska socialister av mest olika riktningar och som skulle föra propaganda bland den tysktalande delen av londonbefolkningen samt bilda en centralpunkt för dess åskådningar. Auban återvände aldrig från dessa möten, utan att ha fyllt bröstfickan med tidningar och pamfletter.
Vid inre ingången utdelades aftonens resolution: stora, tydligt tryckt kvartoblad. Salen var nästan lika bred som djup; längs väggarna följde ett brett galleri, som redan var fyllt. I bakgrunden var en plattform i manshöjd, på vilken man uppställt ett antal stolar för talarna. De voro ännu tomma. Salen gjorde intryck av att vara avsedd till kyrkligt ändamål: Därpå tydde också formen av bänkarna.
Denna kväll kunde man dock icke märka någonting av den likgiltiga, mekaniska stillheten hos en religiös församling. En upprörd, livligt rörlig, sina tankar högt uttalande folkmassa, besatte bänkarna. Auban gjorde en snabb överblick. Han såg talrika, bekanta ansikten. I hörnet av salen, i närheten av plattformen stodo några av aftonens talare. Auban gick förbi bänkraderna, som ständigt blevo mera fullsatta, fram till gruppen. Med några växlande han en tyst handtryckning; åt andra nickade han.
"Nå, ni skall väl också tala, mr Auban?", frågade man honom.
Han skakade avvärjande på huvudet.
"Jag vill icke tala engelska, överhuvudtaget icke tala alls. Det är slut. Och vad skulle jag säga? Det man skulle vilja säga, får man icke."
"Det är ett blandat möte?" frågade han sedan tystare en vid sidan av honom, en känd agitator från en tysk-revolutionär klubb.
"Javäl, radikala, frisinnade, liberaler, alla möjliga. Ni skall få se, att de flesta talare, skola reservera sig mot att hysa sympati för anarkismen."
"Har ni icke sett Trupp?"
"Nej, han kommer väl icke. Jag har ännu aldrig sett honom på något av dessa möten."
Auban såg sig omkring. Salen var redan proppfull; gångarna mellan bänkarna voro tätt besatta. Omkring det stora gruppfotografiet av de dömda Chicagooffren, som i bred guldram hängde under talarstolen, trängdes en grupp arbetare. Vid sidan av dessa gjorde reporterna sina papper klara.
Vid ingången blev trängseln allt livligare. Dörrarna stodo på vid gavel. Man kunde se, att det ännu var stora skaror som sökte komma in. Någon enstaka trängde sig lyckligt fram i förgrunden där det ännu fanns plats, om man pressade sig samman. När Auban såg detta, skyndade han sig också att få en plats, ty hans lama ben tillät honom icke ett timslångt stående. Han satte bort sin käpp och korsade benen. Så blev han sittande hela kvällen. Han hade översikt över hela salen, då han satt på en av sidobänkarna. Talartribunen låg strax framför honom.
Han drog resolutionen upp ur fickan, genomläste den långsamt och uppmärksamt liksom också listan på talarna: "flera av de mest framstående radikaler och socialister". Han kände samtliga namn och dess ägare, ehuru han knappast sett en enda av dem under sista året.
"Yttrandefrihet!" stod på dagordningen. "Sju män dömda till döden på grund av anordnande av ett offentligt möte." Resolutionen lydde: " - att de engelska arbetarna på detta område inträngande önskade att göra sina amerikanska kamrater uppmärksamma på den stora faran för den offentliga friheten, om de tillåta att fria medborgare bli bestraffade för försök till motstånd mot undertryckandet av offentliga församlings- och den fria yttranderätten, enär en rätt, för vars tilltvingande folket blir bestraffat, uppenbart icke längre är en rätt, utan en orätt.
"Att de sju männens öde, över vilka man avkunnat dödsdomen på grund av avhållandet av ett offentligt möte i Chicago, under vilket flera poliser blevo dödade vid försöket att med våld skingra folket och undertrycka talen, är av största vikt för oss engelska arbetare, enär deras lott i dag kan bliva våra irländska kamrater, och i morgon måhända vår egen, om icke arbetarna på båda sidor Atlanten enstämmigt säga ifrån, att alla, som blanda sig i rätten till avhållandet av fria möten och fri yttranderätt, handla olagligt och på eget ansvar. Vi kunna icke medgiva, att de sju dömda männens politiska åsikt har något som helst att skaffa med den framhållna principen, och vi protestera mot deras dom, som, om den blir verkställd, i verkligheten kommer att stämpla arbetarnas avhållande av möte i deras eget intresse, som en av de värsta förbrytelser i Amerikas Förenta stater, då det alltid finns möjlighet för auktoriteterna att locka mängden till motstånd, genom att utsätta deras liv för fara. Vi vänta av våra amerikanska kamrater, vilken politisk åskådning de än må hysa, att de fordra de sju männens obetingade frigivande, ty i deras personer är alla arbetares frihet nu hotad..."
När Auban hade slutat, såg han jämte sig en gammal man med vitt skägg och vänliga ansiktsdrag.
"Mr Marell", ropade han synbart upplivad, "ni är åter här? Vilken överraskning!"
De skakade hjärtligt varandras händer.
"Jag ville icke störa er - ni läste."
De talade engelska.
"Hur länge har ni varit här ?"
"Sedan i går."
"Och ni har varit i Chicago?"
"Ja, fjorton dagar; sedan i New York."
"Jag hade icke väntat er -"
"Jag stod icke ut längre, så kom jag tillbaka."
"Ni såg de dömda?"
"Ja, ofta."
Auban lutade sig mot honom och frågade tyst: "Det finns inget hopp?"
Den gamle skakade på huvudet.
"Inget. Det sista ligger hos guvernören i Illinois, men jag tror icke på honom."
Lågmält fortsatte de sitt samtal.
"Hurudan är stämningen?"
"Stämningen är tryckt. Knights of Labour och georgianerna hålla sig tillbaka.
Det är överhuvudtaget helt annorlunda än man föreställer sig här. Förbittringen är på sina håll mycket stor, men tiden är ännu icke mogen."
"Man skall göra allt -"
"Jag vet icke. I varje fall skall allt vara förgäves -"
Båda tego. Auban såg ännu allvarligare ut än vanligt. Men vad det var för en känsla, som behärskade honom, var icke gott att säga.
"Hur förhålla sig de dömda?"
"Mycket lugnt. Några av dem vilja icke ha någon benådning och uttala sig mot en sådan; men jag fruktar, att de andra ännu hoppas därpå -"
Klockan var över åtta. Församlingen började bli otålig; stämmorna blevo högljuddare.
Auban frågade vidare och den gamle svarade med sin lugna, sorgmodiga stämma.
"Skall ni tala, Mr Marell?"
"Nej, min vän! Det är en annan, yngre. Han kommer också från Chicago och han skall tala något om förhållandena där."
"Är ni hemma i morgon?"
"Ja, kom ni. Jag skall giva er förhandlingarna och de nyaste tidningarna. Jag har tagit mycket med mig. Allt vad jag kunde uppdriva. Mycket. Om ni läser allt, skall ni erhålla en god bild av våra amerikanska förhållanden."
"Man skall icke tillåta en revidering av processen?"
"Antagligen icke. Det skulle ju icke nytta något. De kval, som redan äro så oerhörda, skulle blott förlängas utan nytta, det skulle uppbringas nya oerhörda summer från folket - ännu en gång 50,000 dollar ur arbetarpungen - och vartill? - nej, hyenan vill ha blod -"
"Och folket?"
"Folket vet icke själv vad det vill. Det tror väl knappast ännu på sakens fulla allvar, och i elfte timman - är det för sent -"
En ung engelsman, som Marell kände från Socialist League blandade sig i deras samtal. Han sade dystert: "Nej, jag tror ännu icke därpå. I slutet på nittonde århundradet mördar man icke sju människor offentligt mitt i folkets åsyn, människor vars oskuld är klar som dagen; man slaktar tusende och åter tusende, men i ett land med statsinstitutioner har man icke längre mod att så öppet pocka på våldet och förhåna lagarna. Nej, de göra det icke, emedan det från deras ståndpunkt skulle vara vansinne, att på ett sådant sätt utmana och uppreta folket. Nej, de skola icke våga det! Se här, denna väldiga massa och så dag för dag i alla friare länder, här och däröver, dessa möten, dessa tidningar, denna flod av flygskrifter! Var finns den människa, som ännu har förnuft och hjärta och icke reser sig - är det möjligt att räkna de skaror, som resa sig däremot? Skulle icke deras vilja vara stark nog, för att injaga skräck hos dessa köpta skurkar, så att de avstå från sitt nidingsdåd? Nej, de skola icke våga det, kamrat! Det skulle vara deras eget fördärv!"
De båda som han talade till, ryckte på axlarna. Vad skulle de också svara honom? -
De hade båda sett så många avskyvärda handlingar begås i klasskampen ifrån deras sida, som satt inne med makten, att de måste fråga sig, vad det skulle vara, som ännu skulle kunna förmå dem att vredgas och förvånas? -
Auban såg hur den gamles händer, i vilka han höll en sliten grå hatt, darrade och hur han sökte dölja denna darrning, i vilken hela hans inre rörelse avspeglade sig, genom att oupphörligt leka med hatten.
"De tro sig träffa anarkismen i dess hjärta, när de hänga några av dess förespråkare", sade han nu. Auban märkte, att han nu icke ville gå närmare in på spörsmålet, och teg därför.
Men han fortsatte i tanken: "Vad är anarkismen?" - De i Chicago dömda? - Deras åsikter voro dels socialdemokratiska, dels kommunistiska, icke någon av dem hade haft överensstämmande svar - beträffande de frågor som blivit ställda till dem beträffande deras grundidéer - och dock kallade sig alla "anarkister" och blevo så kallade; men när har individualismen talat trotsigare än genom denne unge kommunists ord, som han kastat till sin domare: "Jag föraktar er, jag föraktar era lagar, er "ordning", ert "våldsherradöme" - och: "Jag vidhåller detta: om man hotar oss med kanoner, skola vi svara med dynamit" -?
Och vidare den gamle, som satt jämte honom! Även han kallade sig "anarkist"... Och vad predikade han ständigt och ständig i sina tallösa flygskrifter? Kärleken.
"Vad är anarki?" - frågade han. Och svarade: "Det är ett samhällssystem, i vilket ingen stör sin grannes handlingar; där friheten är fri från lager; där privilegier icke existera; där våldet icke är den mänskliga handlingens ordnare. - Idealet är förkunnat två tusen år före nazarenen: hela den mänskliga familjens allmänna förbrödring." Och smärtsamt utropade han åter:"Hämnd, det är den lära som förkunnas från predikstolen, av pressen, av alla samhällets klasser! - Nej, kärlek! Predika kärlek! kärlek!..."
Auban, som erinrade sig dessa ord, tänkte därvid, hur förskräckligt det var att tala i så allmänna ordalag, så oredigt, så ytligt till dem, som ännu så litet förstod att pröva ordets värde och innehåll. På så sätt hopades allt mer det oförenliga med det främmande till en oredig massa, för vars uppklarande många ryggade tillbaka, som eljest gärna hade fortsatt efter den enskilda tråden...
Auban hade först för kort tid sedan lärt känna den gamle herrn. Det hade varit vid en debatt, där man diskuterat skillnaden mellan individualistisk och kommunistisk anarkism. Mr Marell hade varit den ende, som - efter vad han själv trodde - representerat den förra. Hans framställning hade intresserat Auban. Han hade hos honom, trots hans inkonsekvenser, funnit mycket besläktat med sina egna åsikter. Så hade de blivit bekanta med varandra och träffats några gånger, tills den förre reste tillbaka till Amerika, för att där göra, vad, som han sade, ännu stode i hans makt. Då han aldrig talade om sig själv, så visste Auban icke av vad slag dessa bemödanden skulle bliva, och efter det att döma, som han i afton hört av honom, hade även dessa ansträngningar varit fruktlösa. I varje fall syntes denne man ha ett vitt förgrenat nät av alla slags förbindelser i sin hand, ty han kände såväl alla de i processen inblandade personerna, liksom han också syntes vara noga underrättad om den anarkistiska lärans utbredning i Amerika.
Hans flygblad voro alltid undertecknade med "Den okände". - I London väckte den gamle blott lite uppmärksamhet. Han talade sällan offentligt. Den revolutionära rörelsens flod i London driver i dag så många personligheter i förgrunden för att i morgon åter uppsluka dem - för att det i detta beständiga kommande och gående skall kunna skänkas synnerlig uppmärksamhet åt den flyktigt förbigående.
Nu frågade han engelsmannen efter några av de närvarande. Auban lutade sig tillbaka.
"Vem är det?"
Han visade på en kvinna, som satt i hans närhet i enkel mörk dräkt. Hennes utpräglade drag förrådde ett levande intresse för allt, som tilldrog sig runt om henne, och hon talade livligt och skrattande med sin granne.
"Jag vet icke", svarade engelsmannen. Men så erinrade han sig att en gång ha sett henne i den tyska klubben och tillfogade: "Jag vet blott, att hon är tyska, en tysk socialist. Äregirig, men ett gott hjärta. Hon har länge arbetat i Berlin för avskaffandet av de prostituerades undersökning av läkarna".
Den nyfikne gamle fortsatte att fråga den framför honom stående.
"Och vem är det, hon nu talar med?"
Engelsmannen såg bort. Det var en ung man, som han likaledes kände helt flyktigt.
"Jag tror det är en diktare", sade han.
De skrattade båda.
"Han har skrivit en social dikt."
"Har ni läst den?"
"Å nej, jag läser icke tyska."
"Han ser varken ut som en diktare eller socialist. Tror han sig kunna förbättra världen med sina dikter? - Han skall en dag inse, huru onyttiga de äro och att människorna först måste ha bröd, innan de äro i stånd att tänka på något annat. När man icke har något att äta, så är det slut med poesien."
Den yngre skrattade över den gamles iver. Den gamle fortsatte ostörd, medan Auban mönstrade mängden:
"Man kan skriva de ömmaste kärleksdikter och som en slaktarmästare åse de blodigaste ohyggligheter och gå hän och dikta en jubelhymn åt de "tappra krigarna", mördarna, som komma bloddrypande från slakten. Man kan besjunga "folkets lidande" och i nästa minut i balsalen kyssa handen på "nådig frun", som kort förut har örfilat betjänten. Men vad tala vid då om? Säg mig hellre vem den där mannen är."
"En av våra parlamentskandidater. En karaktärslös stackare. En skrikhals. Om han hade haft makten, skulle han varit en tyrann. Men han fördärvar tillräckligt ändå."
____________
Båda vände nu sin uppmärksamhet mot församlingen. Auban satt ännu försjunken i tankar. Plattformens stolar hade blivit besatta av ordförandena och representanterna för alla de föreningar, som arrangerat massmötet.
Man såg även några kvinnor bland dem. - Ordförandeplatsen hade intagits av en blek, omkring fyrtioårig man i högkyrkoprästernas dräkt. Han blev hälsad med bifall, då hans val till ordförande blev meddelat. Auban kände honom. Det var en kristlig socialist, som sedan många år tillbaka verkade bland de fattiga i East-End. På grund av hans åsikter hade rätten till utövandet av kallet berövats honom. Kyrkan är den största fienden till all karaktär.
Han öppnade mötet. Han förklarade, att detta var sammansatt av människor med de mest olika åsikter, av radikaler och antisocialister, så väl som av anarkister och socialister, vilka emellertid hade enat sig i den önskan, att protestera mot undertryckandet av den fria yttranderätten. Han vore icke anarkist, som de dömda i Chicago, han hade en stark motvilja mot deras doktriner, men han fordrade samma, eller än större frihet för deras talare och anhängare, än den han själv - en kristlig kyrkas präst - toge i anspråk för förkunnandet av sina egna åsikter. Rätten må vara lika för alla och tjäna det, som den erkänt som sanning och betraktar som sanning, och därför fordrade han i sin guds och mänsklighetens namn, frigivandet av dessa män.
Då han slutat, upplästes ett stort antal telegram, sympatiadresser och brev från alla delar av England. Många av dem blevo mottagna med jubel.
Auban visste, att många av dessa föreningar räknade sina medlemmar i tusental; bland de namn som upplästes hörde han några av största inflytande. Pennans män, vars verk alla läste - vad gjorde alla dessa, som liksom han själv voro övertygade om denna doms hänsynslöshet? De lugnade sitt samvete med en protest. Vad hade de kunnat göra? Deras inflytande, ställning och makt - skulle måhända varit tillräckligt stark och inflytelserik att omöjliggöra denna handlings verkställande gentemot en förbittrad och till medvetande kommen allmän förtrytelse. Men deras namn och protest förklingade här som allt för verkningslöst. Även de voro sin tids slavar, de, som kunnat vara dess verkliga herrar.
Auban blev uppskakad ur sina tankar av en stämma, som han ofta förnummit. Vid sidan av bordet uppe på plattformen stod en liten svartklädd kvinna. Under pannan, som till hälften var betäckt av tjockt, kortklippt hår, liksom av en krans, lyste svarta flammande ögon. Det vita halskråset och den mycket enkla, nästan kåplika, långt nedhängande dräkten syntes tillhöra ett förgånget århundrade. Blott få av församlingen tycktes känna henne; de som kände henne, visste emellertid, att hon var en av de trognaste, verksammaste och hängivnaste förkämparna i England för kommunismen. Även hon kallade sig anarkist.
Hon var icke någon medryckande talarinna; men i hennes röst låg denna stålklang av orubblig övertygelse, som ofta griper åhörarna mer än den mest glänsande föredragskonst.
Hon gav en bild av alla de händelser, som i Chicago hade föregått kamraternas häktande och dömande. Klart - steg för steg - passerade de revy för åhörarna...
Hon talade om åttatimmarsrörelsens uppkomst och utveckling i Amerika, om de tidigare årens bemödande att genomföra åtta timmars arbetsdag genom regeringen och dess resultat...
Hon förklarade, hur det kommit sig, att revolutionärerna i Chicago hade anslutit sig till rörelsen utan att låta bedraga sig om dess egentliga värde och betydelse; om den internationella arbetarassociationens outtröttliga bemödanden; och huru dessa män, som nu stodo ansikte mot ansikte med döden, hade blivit drivna fram i spetsen för rörelsen...
Hon försökte så att skildra den oerhörda oro, som hade föregått förra årets majdagar: den feberaktiga spänningen i arbetarkretsarna, den vaknande ångesten hos utsugarna... Den väldiga tillökningen av strejkande, ända till den dag, som alla väntat, den första maj, som slutligen skulle bringa avgörandet...
Sedan framkallade hon för församlingens blickar själva majdagarnas händelser: "- mer än 25,000 arbetare lade på en och samma dag ned arbetet; inom tre dagar hade deras antal fördubblats. Strejken hade blivit allmän. Kapitalisternas vrede kan blott jämföras med deras ångest. Varje kväll blevo möten avhållna i många delar av staden. Regeringen sände sina bödelsdrängar och lät skjuta på en av dessa fredliga församlingar. Fem arbetare stannade på valplatsen...
"Vem har väl dragit dessa mäns mördare till räkenskap? - Ingen."
Talarinnan gjorde en paus. Av röstens klang hörde man hennes inre rörelse. Hon fortsatte:
"Till följande afton sammankallades ett möte på Haymarket av anarkisterna. Det är lugnt. Talarnas uttalande äro, trots föregående aftons händelse, så litet upphetsande, att Chicagos Mayor, beredd att upplösa mötet vid första olagliga ord, försäkrade polisinspektören, att han kunde sända hem sitt folk. Men i stället för att göra detta lät han det rycka fram mot de församlade. I detta ögonblick flög en bomb, från en obekant hand, in i angriparnas led. Polisen öppnade en mördande eld...
"Vem hade kastat bomben? - Möjligen kom den från en förtvivlads hand, som så ville försvara sig mot det nya nedslaktandet; måhända - det var den allmänna meningen bland arbetarna i Chicago - kom den från en polisagent, som haft det i uppdrag: vem känner icke de medel, som våra motståndare tillgripa för att kunna krossa oss? - Om det var så, då hade han gjort sin sak bättre än han själv tänkt.
"Vem har kastat bomben? - Vi veta det lika så litet som de åtta män, vilka under den oerhörda förskräckelsen, som efter detta ögonblick utbredde sig över Chicago, utan vidare blevo uttagna, enär de buro de mest bekanta namnen inom rörelsen, ehuru flera av dem icke ens varit närvarande vide mötet. Men vad gjorde det? Det hindrade domstolen lika så litet att hålla dem fångna, som det hindrade den att förklara dem skyldiga till hemlig sammansvärjning, trots att några av dem aldrig sett varandra förr.
"Varför ha de blivit dömda?" slutade hon. "Icke för att de begått någon förbrytelse - nej, emedan de varit de fattigas och förtrycktas förespråkare! Icke för att de skulle ha varit mördare - nej, emedan de vågat att öppna slavarnas ögon för orsaken till deras slaveri! Dessa män, vars tadellösa karaktär icke ens kunde smutsas av de häftigaste angrepp av den "offentliga meningens organ", bli hängda, emedan de oegennyttigt, sanna och trogna ha tjänat sin övertygelse, i en tid då blott den går oantastad, vilken går som lögnare tillsammans med lögnaren!"
Hon tystnade. Alla hade hört på med spänd uppmärksamhet. Nu applåderade många.
Auban följde henne med en genomträngande blick när hon utför plattformens trappa steg ned i salen och obekymrat satte sig på trappstegen, då alla bänkar voro upptagna. Det var, som om han ville tränga genom den hand som hon i fysisk smärta höll för ögonen, djupt ned i hennes själ, för att också här finna bekräftelse på sin djupaste övertygelse, vilken är den sista som står att förvärva: allt varandes egoism. Och även här tvekade han icke ett ögonblick att tillstå, att denna kvinna måste vara lyckligare i detta liv fullt av möda, uppoffring och umbärande, än hon skulle varit om hon fortsatt det liv, som låtit henne växa upp i välmåga och sorglöshet, och som hon lämnat för att - som hon och alla andra trodde - "tjäna mänsklighetens sak", under det hon även då, fastän fullkomligt omedvetet, blott följt sin egen lyckas kallelse.
Det minutlånga sorlet och bruset i salen avstannade och Aubans blickar och tankar vände sig åter mot tribunen, från vilken ordföranden ropade nästa talares namn.
"Se där", sade Mr Marell till Auban. "Denne unge man kommer från Chicago. Han skall förtälja er något därifrån. Han har i dag kommit hit från Liverpool."
Auban hörde uppmärksamt på; amerikanaren omtalade några av de mindre kända detaljerna från processen, vilka bättre än allt annat karaktäriserade behandlingen av de anklagade. Han beskrev tillvägagångssättet vid juryns tillsättande genom att citera bailiffs ord: "Jag har denna sak i mina händer och vet vad jag har att göra. Dessa människor bli under alla omständigheter hängda. Jag uppställer sådana män till val, som försvararna måste förkasta - tills de komma till dem som de måste antaga utan val..." Han skildrade statsvittnenas personligheter, dessa lögnaktiga skurkar, som fått pengar av polisen för att säga allt vad denna ville ha sagt... och de båda andra vittnena mot de åtalade, som man givit valet, att antingen bli hängda tillsammans med de andra, eller säga "sanningen" och bli lössläppta. "Skola icke sådana människor säga allt vad man fordrar av dem, när de ha döden eller friheten att välja på?" ropade talaren, medan högljudda instämmanden komma från alla delar av salen. Och när han återgav polisbefälhavarens brutala och beryktade ord: "- om jag blott haft tusen av dessa socialister och anarkister i en bunt, tillsammans med deras fördömda kvinnor, så skulle jag ha gjort kort process med dem;" och då han talade om denna ärelösa jury, som av Chicagos penningaristokrati blevo för sin "tjänst" erbjudna en belöning av hundratusen dollar genom ett av deras organ, utbröt en oerhörd storm av förbittring och förakt. Tillropen blevo högljudda, hotelserna hörbara och ännu varade oron bland församlingen, när den unge amerikanaren hade avträtt och en liten man med långt och tjockt skägg, grånande hår, klädd i en lång rock och med omisskännbar slavisk typ, hade intagit hans plats. Men ropen av förbittring och ovilja förvandlade sig plötsligt i jublande tillrop av erkännande och vördnad, hänförelse och sympati.
Det fanns säkerligen icke många bland dessa tusenden, som icke kände denne man, vilken blev hjärtligare hälsad än någon som helst av de engelska ledarna; det fanns icke många, som icke redan hört talas om hans märkvärdiga öden, hans underbara flykt från fångenskapen i Petersburg, hur han sedan kom till Frankrike och där på nytt blev fängslad och till sist fann en tillflyktsort här i England, - hört det omtalas på detta motsägande och mystiska sätt, vilket omgiver en även mindre bemärkt person med det främmandes och ovanligas skimmer; det fanns icke många, som icke visste vad denne man gjort och ännu gjorde för "saken". Hans skrifter, kringströdda i den "kommunistiska anarkismens" revolutionära organ på alla språk, bildade sedan en följd av år den outtömliga och ofta enda källan för de kommunistiska anarkisternas propaganda. Alla kände de dem, alla läste dem åter. Hans kraft, som förut varit vigd åt den hemliga, inre rörelsen i Ryssland, tillhörde nu internationalen; och säkerligen hade den senare vunnit lika mycket med honom, som den förra förlorat. Denna kraft var oersättlig, och emedan alla visste detta, tackade honom alla, som sågo honom.
Han var kommunist. Tidningen, som utkom på franska i Paris och som han, sedan det blivit honom omöjligt att uppehålla sig där, ledde från London, kallade sig "kommunisktisk-anarkistisk". Han hade försökt att i själfulla uppsatser i en av Englands mest betydande månadsskrifter framställa den "vetenskapliga grundvalen" för sina ideal, som han trodde sig våga att kalla anarkism. Men ej heller genom detta arbete, som gav ett ungefärligt begrepp om omfånget av författarens kännedom med avseende på socialismens alla frågor och om hans enorma beläsenhet, hade det lyckats Auban att skapa sig en föreställning om möjligheten att kunna omsätta dessa teorier i verkligheten. Och han kunde icke se något annat spira upp ur vanetron på denna nya och dock så gamla religion än ny missväxt av ofrihet, oordning och inre elände...
Under tiden hade den, som dessa tankar gällde, väntat i nervös oro - hur otaligt många gånger måtte han icke redan ha stått så vid stranden till det brusande människohavet! - att den bifallsstorm, som brusade mot honom skulle lägga sig. Nu började han med denna hårda, klara engelska, som talas av ryssarna, vilka tala alla de länders språk i vilka de leva. Man trodde sig först icke kunna förstå honom; men efter tre minuter var man med i hans levande och medryckande föredrag. "Vad äro tilldragelserna i Chicago?" frågade han. Och han svarade: "En hämnd på fångar, gjorda i kampen mellan de båda stridande klasserna. Vi protestera däremot som en grymhet och orättvisa. Det är våra motståndares skull", ropade han, "när sådana förbrytelser ständigt gör kampen allt fruktansvärdare, allt oförsonligare, allt mera förbittrad. Det är ingen angelägenhet, som blott angår det amerikanska folket: den orätt mot de besittningslösa arbetarna, som detta land utövar, träffar oss med samma tyngd. Arbetarrörelsen är enligt hela sitt väsen internationell; och arbetarna i varje land ha skyldighet att uppkalla sina kamrater i ett annat land och understödja dem mot de förbrytelser som begås mot dem."
Han talade icke länge, men vad han sade upprörde honom själv lika mycket som åhörarna. Hans ords djupa allvar, hans blixtrande ögon, hans flammande lidelsefullhet uppväckte hos den likgiltige en aning om sakens stora betydelse, om han icke förstod och styrkte anhängarna i tron på sakens rättfärdighet och storhet. I samma ögonblick han slutat, hade han lämnat sin plats, liksom om han ville undandraga sig den på nytt utbrytande bifallsstormen, och satt i nästa ögonblick åter blek och allvarlig bland åhörarna, med spänd uppmärksamhet följande den efterkommande talarens ord, vilken - som representant för en stor, liberal londonklubb - framhävde, att de tilldragelser, som i dag passera på andra sidan Atlanten, redan i morgon kunna återupprepa sig här...
Auban följde icke längre med vad denne och efterföljande talare yttrade. Han hade försjunkit i tankar. Han satt ännu lika orörlig som för en timma sedan med fötterna korsade över den framsträckta käppen, händerna vilande på kryckan, stirrande rätt framför sig. Talarnes röster, mumlet, bifallsropen och mängdens applåderande - allt klingade för honom som något fjärran avlägset. Han hade ofta under de senaste dagarna blivit överväldigad av denna känsla av frånvaro, vid genomströvandet av brusande gator. Då tänkte han på den dag, då människorna andades ut och åter en gång befriat sig från någon av sina tyranner, och på den dag, då detta värdelösa och förbannelsetyngda liv skulle bli hämnat genom många ohyggligheter. Och han tänkte på dessa martyrers hjältegestalter, på deras tysta offer och deras liv, som de blott vigt åt en enda tanke. Han tänkte på dessa, som, så ofta han såg någon av dem, redan tycktes gå med den dagens skugga på sin panna. Men han förmådde icke längre anse det som större och avundsvärdare än allt annat, att leva och dö så. - Den ungdomliga lidelsens glöd, som förtärt hela hans ungdom, hade försvunnit; den hade blivit till aska under förståndets kalla anda, som oupphörligt, rastlöst bekämpar alla våra virriga känslor, tills det slutligen tagit den sista tron på rättfärdigheten och själv blivit livets enda berättigade ledare och impuls.
Han hade sett för mycket blod flyta, för att han icke skulle önska, att äntligen se fredens följder. Men hur var väl detta möjligt, när målet blev ständigt oklarare, önskningarna ständigt omöjligare, och lidelserna mera fjättrade?! -
Åter skulle denna dag, på vilken han tänkte, upprepa sig! Åter skulle de oskyldigas blod flyta i strömmar, för att utplåna de otaliga förbrytelser, som begåtts av de mäktiga mot de svaga och viljelösa! Vad ville då alla dessa människor, som nu syntes så entusiasmerade, som funno så övertygande ord för sanningen? Protestera? När hade väl någonsin den privilegierade orätten, som köpte sig våldets makt, bekymrat sig om protester? -
Varför lågo de under? Emedan de voro svagare. Men vad är skulden härtill? Är det icke lika stor skuld att vara svag som att vara stark, om det överhuvudtaget finns någon skuld? Varför voro de icke de starkare?
Han fortsatte att dissekera och prova med sin genomträngande logiks grymma hårdhet. Den smärta, som här så vältaligt framträdde i alla miner och ord över att nödgas åse en förbrytelse, var icke den ändå mindre än den smärta, som beretts dem av ett verkligt försök att förhindra förbrytelsen? Varför nöjde de sig eljes all med att protestera och blott protestera?
Säkert hade de kunnat vara de starkare. Men av vilka andra orsaker voro de det icke, än emedan de voro de svagare?
Det hade kommit en stor kyla och tomhet i honom efter den utslocknade lidelsen. Det var som om han svävade i en isig evighet, utan rum och gränser och försökte under dödsångest att hålla sig fast vid det haltlösa. - -
Den gamle herrn, som satt bredvid Auban, såg i detta ögonblick på hans ansikte. Det var askgrått och i hans ögon flammade en utdöende eld.
Under tiden efterträdde den ene talaren oavbrutet den andre på tribunen. Rörelsen tycktes ännu vara i växande, ehuru det i hela den stora salen säkerligen icke fanns en, som icke redan gripits av den, undantagandes reporterna, som yrkesmässigt fyllde sina tidningar med notiser.
Auban hörde ingenting mer. En gång hade han rest sig till hälften, som om han beslutat att tala. Men han hade sett, att talarnes lista ännu icke var genomgången, och han lät bli att säga de ord, som i afton icke skulle bli sagda. -
Blott ännu en gång såg han upp, i den följande sista timman. Det hade nämnts ett namn på en man, som i England för länge sedan outplånligt inskrivit bland de mest glänsande i sin diktkonsts historia; som betecknades som konstens förnyare och en dess verksammaste befordrare; och som slutligen var en av de mest framstående representanterna och grundligaste kännarna av den engelska socialismen. Denne märkvärdige och enastående man - diktare, målare och socialist i en och samma person och mästare i allt - hade ynglingens livlighet och friskhet trots sina gråa hår. Ett av hans tallösa föredrag stod ännu oförgätligt för Auban, ett föredrag: "Det kommande samhället", som han den ena dagen höll i en av socialistiska ligans små klubblokaler inför hundrade, den andra dagen inför tusenden på offentligt möte i Edinburg eller Glasgow. Och aldrig hade bilden av det "fria samhället" framträtt för Aubans ögon i mera lockande och begärligt bedragande gestalt än under dessa ords gripande makt, vilka diktaren sökte giva tjuskraft och skönhet, konstnären plastik och fyllighet och tänkaren beviskraft och övertygelse. "Hur skönt skulle det icke vara, om det kunde bli så - hur allting skulle upplösas i harmoni och frid - " hade han då tänkt.
Som en gammal bard och patriark och på samma gång som den naturligaste och sundaste gamla engelsman, stod han där - en selfmade man - med blå löskrage och bekväm dräkt och mera berättade än talade om Chicagodagarna.
Det bifall, som hälsade honom vid hans framträdande och tillbakadragande, bar vittne om denne mans popularitet, vars livlighet och handlingskraft i den sociala rörelsen icke syntes känna någon trötthet.
Den tionde timmen var för länge sedan passerad, när ordföranden reste sig för att uppläsa resolutionen med sin klara, starka stämma. Händerna flögo i höjden - ingen reste sig vid kontrafrågan - resolutionen hade antagits enhälligt. Ett kabeltelegram blev avsänt till Newyork, där av samma anledning ett demonstrationsmöte skulle avhållas följande dag. Telegrammet bringade de här församlades önskan över havet. -
Så började salen långsamt tömmas. Den livligt samtalande, upprörda mängden trängde sig genom dörren ut i det fria, reporterna packade samman sina papper, enstaka ännu jämförande med varandra och tribunen blev tom. Blott den kvinna, som först hade talat, stod ännu vid sidan av ordföranden, ateisten och kommunisten bredvid kyrkoprästen och den kristligt-sociala demokraten.
Sannolikt lät hon giva sig ännu några namn för sitt lilla fyrsidiga månadsblad. När Auban såg dem båda, tänkte han hur innerligt deras åskådningar berörde varandra och att det dock blott var skenbara hinder, som stod emellan de båda.
Sedan han tagit hjärtligt avsked av den gamle, som ännu hölls tillbaka av den unge amerikanaren, gick han långsamt och ensam ut.
____________
Vid dörren stodo ännu kamraterna med sina tidningar, vilkas namn de utropade.
Auban kände en av dem som tillhörde de "oavhängiga", en ung man med blont skägg och hjärtliga drag. Han frågade honom efter Trupp och erhöll bekräftelse på att han icke varit tillstädes. - När han skulle till att gå ut, erhöll han ett slag på skuldran. Han vände sig om. Framför honom stod en sällsam gammal man, vars ansikte man knappast glömde, när man en gång sett det. Det var gammalt, infallet, genomfårat och skarpt markerat. Munnen låg djupt, så att den orakade hakan skarpt framträdde, överläppen var betäckt av en kortklippt, stripig mustasch, ögonen lågo dolda bakom ett par stora, stålbågade glasögon, men blixtrade fram vid ögonblick av rörelse, ännu givande ett drag av djärvhet åt detta gamla anlete, som fårats av bekymmer och mödor, dock blott för att låta dess karaktäristiska egenskaper framträda än tydligare. - För övrigt syntes den gamles gestalt vara nedtryckt av den hårt pressande tyngden av en ofantlig, överfylld läderväska, som hängde vid ena sidan. Om halsen bar han en knuten, mångfärgad ylleduk, som dolde skjortan, och vilken han aldrig lade från sig - även i den hetaste sommar - lika litet som den utslitna bruna kappan.
"hallå, gamle vän", ropade Auban och skakade hans hand, "är ni också här? - Kom, så ska vi dricka ett glas."
Den gamle nickade.
"Men intet öl, kamrat, intet brännvin, blott en lemonad."
"Har ni också blivit godtemplare?" frågade Auban skrattande. Men den gamle gick redan i förväg.
De gingo in i det stora Public-House vid nästa gathörn. Den rymliga privatavdelningen i dess ända var tämligen tom, under det de övriga voro överfulla, Auban igenkände en grupp av engelska socialister, som likaledes hade övervarit mötet. Man skakade varandras händer.
Sedan tog han väskan från den gamle och gjorde sin beställning, varpå de satte sig på en av bänkarna.
Det hölls icke något socialistiskt möte i London, utan att den gamle var tillstädes. Sedan hur många år? Ingen visste det. Men alla kände honom. En och annan hade väl också redan tillfälligtvis hört något av hans originella tal eller anföranden och frågat, vem denna gamle gråhårige man var med de skarpa dragen, som med så ungdomlig lidelsefullhet slungade sina våldsamma anklagelser mot det bestående och med så ungdomlig värme försvarade sina broderskaps- och jämlikhetsideal. Då måste de ha fått det svaret, att det är en gammal kolportör, som förtjänade sitt uppehälle genom försäljning av socialistiska tidskrifter och broschyrer.
Men vem han i verkligheten var, visste blott få.
Han berättade gärna, och därvid hade han en gång omtalat för Auban, att han redan deltagit i chartiströrelsen; och Auban visste också, att hans broschyrer och flygblad funnos i Brittiska museet - detta det enda verkliga sociala institutet i världen - lika sorgfälligt bundna, katalogiserade och numrerade bland de miljoner andra böckerna, som det förgångna århundradets sällsyntaste handskrift.
"Nå, vad har ni för nytt?" frågade Auban, när de hade satt sig.
Den gamle drog sin läderväska till sig och plockade upp. Obekymrad om de kringstående strödde han sorglöst sina tidningar och broschyrer omkring sig, medan han för Auban tog ut, vad denne ännu icke hade, och avgav med sin skarpa röst sina originella omdömen om de särskilda broschyrernas värde eller värdelöshet.
"Vad är detta?" frågade Auban och tog ett litet häfte, som ådragit sig hans uppmärksamhet. - "Impeachment of the Queen Cabinet, Parliament and People. Femtio års brutal och blodig monarkism". Auban såg förvånad på detta egendomliga opus' utstyrsel: det var satt med grova, helt igenom lika stora bokstäver, vilka blott till en del voro synliga, men på grund av sin oproportionerliga storlek alltid voro begripliga. Då papperet överallt var genomslaget av det oregelbundna trycket, var blott en sida tryckt och vartannat blad sammanklistrat; och då hela broschyren - åtta sådana blad - var klippt med sax, långsamt och oregelmässigt, så betraktade Auban den med förvåning. Han läste några satser, som i sällsamt interpunkterade vändningar utgjorde en våldsam anklagelse i lapidarstil mot konungahuset. - "Revolt, arbetare, revolt! Resen er!" läste han med centimeterhöga bokstäver på en av de följande sidorna.
"Vad är det här?" frågade han.
Ett leende drog över den gamles ansikte. "Det är min jubileumsgåva till drottningen" ropade han.
"Men varför i denna primitiva form?"
Den gamle skakade sitt gråa huvud.
"Se här", sade han och tog av sig sina glasögon. "Mina gamla ögon se icke längre. Därför måste jag hjälpa mig med att taga stora bokstäver, som jag kan känna med fingrarna, den ene efter den andre. - Det är inga tryckfel, blott interpunkteringen -"
"Och ni har själv tryckt det?"
"Satt med hjälp av fingrarna, utan hjälp av ögonen - och utan manuskript, ur huvudet - tryckt utan press, en sida åt gången, häftad och utgiven -"
"Men detta är ett jättearbete."
"Skadar icke, Men den är bra. Den måste arbetarna läsa!"
Auban såg undrande på det oformliga trycket och tänkte med ett slags beundran på den oerhörda möda, det måste ha varit för den gamle att åstadkomma dessa få blad. Månne det i rotationspressens tidsålder ännu fanns ett liknande arbete, så groteskt till sitt yttre, närmast erinrande om den Gutenbergska boktryckerikonstens början? Auban läste: "Femtio års ständigt stigande kapitalanhopning och förbrytelser, begångna av de kungliga, aristokraterna och den förbannelsevärda klassen -" så började den, och fortsatte med en brokigt sammanblandad uppräkning av krigskostnaderna, en blandad mängd av namn, mest hämtade ur personlig erinran, för att sluta med en häftig önskan: "O, må förbannelserna från de tusende mördade och ihjälhungrade komma över dig, Viktoria Guelph, på din blodiga och brutala monarki -", och med växande undran läste Auban också den sista sidan, på vilken, i osammanhängande och virriga ord, lästes en flammande maning till uppror.
Även engelsmännen, som kände den gamle, hade nyfiket kommit närmare. Man köpte skrattande de exemplar han hade med sig.
Sedan plockade den gamle åter sina saker i sin väska, kastade den med ett kraftigt ryck över skuldrorna, satte på sig sina hattar - han bar alltid två filthattar dragna över varandra (det var en av hans oföränderliga egenheter) - på det gråa huvudet och lämnade stället med ett hårt, skärande skratt, ledsagad av Auban. De gingo tillsammans till Moorgatestationen. Den gamle talade fortfarande, till hälften för sig själv och så otydligt, att Auban hade svårt att förstå någonting; men han kände honom och lät honom lugnt fortsätta, så att den gamle på detta sätt alltid fick luft för sitt groll.
Ännu sedan han med en fast handtryckning hade tagit avsked av honom, såg Auban huru han, gestikulerande och talande för sig själv, fortsatte sin väg, Så försvann han i den drivande strömmen, och Auban gick fram till Moorgatestationens biljettlucka.
____________
På den mellersta plattformen i det underjordiska jätterummet träffade han åter tillsammans med några bekanta, som väntande stodo och underhöllo sig med varandra.
Tågen rusade in och ut, upp och ned för trätrappan sorlade och trängde massan. Hallen var var full av vitgrå rök och ånga från maskinerna. Den strök över plattformen och de där stående, ringlade kring de otaliga svärtade pelarna, balkarna och postamenten, lade sig mjukt, som en slöja högt uppe vid taket och sökte sig slutligen väg genom luftöppningarna ut på gatan, till Londons liv och larm och brusande oväsen. -
"Nåväl kamrat, vad tänker ni om Chicago?" frågades Auban plötsligt av den vid sidan av honom sittande, en engelsk författare av sociala uppsatser och verk. Han var icke sympatisk för Auban, och det var författaren icke obekant, att Auban aldrig gjorde någon hemlighet av sina sympatier och antipatier. Trots detta trängde han sig på honom vid varje tillfälle. Auban visste mycket väl, att han med kallt hjärta skulle förbruka de förskräckliga förhållanden varom han frågade, liksom allting annat. Han såg honom ohövligt i ansiktet, utan att svara.
Denna stela och likgiltiga blick blev outhärdlig för den andre.
"Nåväl", fortsatte han, "tror ni, att någon skändlighet mot folket är för skändlig för bourgeoisien, när det gäller att behålla sina eländiga företrädesrättigheter?"
"Säkerligen, min herre",
sade Auban, "skulle ni måhända följa en annan
taktik, om ni varit vid rodret?" - och han såg på
frågaren med sitt sarkastiska och överlägsna leende
på läpparna, för vars skull han var så förhatad
av alla, som icke älskade honom. Och utan ett ord vidare steg
han upp, nickade och gick tungt och långsamt till det inrusande
tåget, som efter en minuts larm, virrvarr och slående med
dörrarna, drog honom med en rasande fart bortåt Kings
Cross.
