Trupp var på väg till sin klubb.
Det var på aftonen samma dag, som londontidningarna bringat de närmare underrättelserna över morden i Chicago. Och sedan Trupp läst dem, hade han, driven av känslor för vilka han inga namn hade, hetsad och förföljd av osynliga fiender, som han icke kände, vandrat genom det omätliga hushavet, utan mål, utan syfte, kors och tvärs, utan att veta vad han gjorde...
Han såg varken de gator, han passerade, eller människoströmmarna han korsade. Var han varit, det visste han icke. En gång hade Themsen legat framför honom och han hade väl stått en timma stödd mot broräcket och stirrat ned i den svarta flodens ström, stel och frånvarande. Flera gånger hade han korsat trafikens huvudådror och så varje gång rent instinktivt sökt lugnare och avlägsnare gator, där hans överretade hjärnas jagande tankar kunde få fritt lopp...
På hela dagen hade han icke ätit något utom ett stycke bröd, som han, nästan utan att veta, köpt sig, då han gått förbi en bagarbod. Och ingenting druckit...
Han skulle icke ens kunna göra klart för sig vad han tänkt. Och ändå hade tanke på tanke följt i rasande fart i hans hjärna, vilka i oavbruten följd länkat sig i en lång kedja, där alla de tallösa ledena burit ett och samma märke: Chicago! -
Så ofta han sett upp och hans blick träffat människornas likgiltiga ansikten, kokade hans okuvliga vrede i honom och han kände en stark lust att gripa dem i strupen för att med brutalt våld skaka upp dem ur deras lugn. Blott när han med sänkt huvud gått vägen fram, hade ingenting hos honom skvallrat om den storm, som på det våldsammaste skakade hans inre, och drev upp vågor av vanmäktig vrede.
Först när aftonens skuggor började sänka sig, vaknade han, liksom ur en tung bedövning, som ur ett opiumrus, blott med den skillnad att hans drömmar icke varit milda och fängslande, utan marterande och bittra, som trycket av en näve av järn...
Då först hade han sett sig om; ty han hade ingen aning om var han var. Han befann sig i Edgware Road, norr om Hyde Park - ännu rätt långt från klubben, en halv timmas väg eller mer, men han hade ju lika gärna kunnat vare i Highgates eller Brixtons yttersta förstäder, timvis avlägsnad från Tottenham, då det varit omöjligt att på aftonen komma fram till klubben.
Ännu halvt bedövad av slagen från denna förskräckliga dag, men ännu icke förnimmande något av den dödliga matthet, som måste gripa hans kropp efter denna rasande vandring, gav han sig i väg med fötter som smärtade, hela kroppen betäckt med svett, darrande av köld i den kalla vinterkylan.
Nu visste han mycket väl vilken väg han tog och gav noga akt på att finna den kortaste.
Tvenne känslor hade under de båda sista dagarna oupphörligt kämpat i honom.
Den ena var djupaste nedslagenhet. Mordet i Chicago var fullbordat utan att det från meningsfrändernas sida hade gjorts något för att förhindra detsamma. Eller om icke förhindra det, så åtminstone uppskjuta det. Visserligen hade han aldrig velat tro på det med full visshet, ty han visste allt för väl, hur sällan orden stämde överens med handlingarna, men denna maktens klara seger var ett förfärligt slag för honom.
Den andra var en känsla av lugn, när han tänkte på hur outtömligt denna källa till propaganda skulle flyta, vilken upprann ur denna martyrdöd. Chicago hade blivit arbetarnas Golgatha. Evigt, liksom Golgathas kors, skulle Chicagos galgar ropa mot himmelen...
Men med den instinkt, som ett tjugoårigt deltagande i den sociala rörelsen hade förlänat honom, anade han också, att anarkismen nu hade kommit i en annan belysning, i vilken den nu skulle stå fullt synbar för alla betraktare, från alla sidor: i dagsljuset. Mycket, som hittills förblivit tvivelaktigt, betäckt med hemlighetsfulla slöjor och för de flesta blivit oåtkomligt, måste nu avgöras. Ett avstannande i propagandan, åtminstone för en tid, var alldeles oundvikligt. Den förlorade tiden skulle otvivelaktigt kunna tagas igen, men över porten till nästa år stod för honom och hans kamrater: modlöshet, olust, letargi!
Allt detta, men också mycket annat, tryckte honom med sin pressande tyngd. Främst Aubans ställning. Han förstod icke sin vän längre. Hans bevekelsegrunder, hans mål hade blivit ofattliga för honom.
Att de ännu, som han trodde, voro ense om medlen, höllo dem ännu tillsamman.
Men hur skulle de nu längre kunna förstå varandra, sedan den förre försvarat det, som Trupp, i egenskap av kommunist, betraktade som första och yttersta grund till allt elände och all ofullkomlighet: - privategendomen?
På Aubans fullkomliga ärlighet kunde icke minsta tvivel falla. Auban ville friheten. Han ville också arbetets frihet. Han älskade arbetarna. Han hade därpå givit tusen bevis. Deras intressen voro hans.
En sådan kärlek dog aldrig. Trupp visste det.
Men trots allt detta, så förstod han honom icke. Han skulle aldrig kunna förstå honom. Aldrig skulle han i privategendomen kunna se något annat än motståndarnas förnämsta fäste. Och på dettas tinnar stod Auban, hans vän och meningsfrände under så många år - han kunde icke fatta denna tanke!...
Därtill kommo de personliga tvistigheterna och missförståelserna i det egna lägret, i den grupp till vilken Trupp hörde. Aldrig ville de upphöra. Alltid, så långt han kunde minnas tillbaka, hade de funnits och aldrig hade de upphört att vara honom vedervärdiga; denna vedervärdighet hade förlamat hans bästa kraft hela den tid han varit i London. Han fann kamraterna för slappa, för overksamma, för obeslutsamma. Han hade under de senaste åren hejdlöst stegrat sina anspråk på sig och andra. Nu var allt missräkningar; nu blevo hans förväntningar aldrig tillfredsställda.
Ingenting gick fort nog. Han själv hade icke mera tanke på något annat än saken. Dessa tankar höll hela hans tänkande och handlande fången. De förföljde honom under dagens mödosamma arbete med den sega ihärdighet, med vilken eljest blott kärleken behärskar människans väsen. De höllo honom vaken långt in på natten och jagade bort tröttheten av det väldiga propagandaarbete, man lastade på hans skuldror. De satte pennan i hans vid skrivning så ovana hand, när tidningen uppvisade luckor, och drog glaset från hans törstande mun, för att kunna lägga pengarna på det stora altare, som var lastat med arbetarnas offer...
Dessa tankar var det, som av honom gjort en i sitt slag betydande person; de hade tiodubblat hans naturliga begåvning, gjutit hans kraft i beständighetens och orubblighetens form, givit hans liv mål och riktning. De behärskade honom och han var deras slav, om också en slav som icke kände några fjättrar, emedan han trodde sig vara fri. Han hade selat på sig dessa tankars tyglar och hade kommit dithän, att han lydde dem, som en stridshingst sin ryttare. Han fick icke känna någon hunger eller trötthet om dessa icke ville det.
Han hade förblivit ogift, eller snarare icke för någon längre tid bundit sig vid någon kvinna, icke för att vara fri för sig själv, utan emedan han icke ville vara hindrad av någonting i tjänsten för sin sak. Han var nästan i alla avseenden en förträfflig människa. Hade knappast små fel; sakens storhet dolde dem. Med en icke vanlig intelligens - om den också var ensidig och mindre allsidigt utvecklad - stod han där liksom i spetsen för folket, som dess bästa och värdigaste representant med högburet huvud och proletärens stolthet, i fullt medvetande om sin kraft, i medvetande om att vara "allt", fordrande världen av en redan i sjunkande varande klass, och fordrande den med ett barns häftighet, med en rebells vrede, med säkerheten hos en fältherre som känner sina trupper, vet att de äro omöjliga att besegra. Och fordrande den, utan att ana vad han begär.
Historien brukar sådana människor för att förbruka dem. Med dessa avgör hon de största slaktningar, genom att ställa dem i spetsen för massan, bestämmer dess styrka.
Friheten ser blott hinder i dem. Ty den kämpar blott med den enskilde, som blott representerar sig själv.
Trupp var en förträfflig människa. Men han var ofta blind på båda ögonen. Han var en fanatiker. Han var därtill fanatiker för en fantasi. Ty kommunismen är en fantasi, som måste ropa våldet till hjälp för att bli tröstlös verklighet... -
Trupp gick framåt och hans oroliga tankar skuro allt djupare och han kände dem plågsammare än den bedövnings narkos under vilken han lidit hela dagen. Han närmade sig klubben. -
Socialismens revolutionärer ha spritt sig över hela världen. De ha redan nått till de avlägsnaste delar av jorden och banka på de avlägsnaste portar.
De tro sig vara morgonväktare till mänsklighetens nya dag.
Överallt sammansluta de sig. Här kalla de sig parti och sträva efter den politiska makten på den allmäna rösträttens väg, med strängt sluten organisation, under ledning av valda förare, för att, väl i besittning av den politiska makten, med våld kunna lösa den sociala frågan uppifrån. Och där kalla de sig "grupper" och lära det våldsamma omstörtandet av samhällsförhållandena, som den enda räddningen från den olidliga nöd, som ständigt tyckes ha nått sin höjdpunkt och ändå blir ständigt större -; liknande folket, som kommer närmare och närmare, i går knappast märkbart, stå de i dag över oss med sina hotande skuggor, och skola i morgon befria sig - säkerligen i morgon; deras timma och deras plats känna vi blott ännu icke.
Överallt utströ de sina flygblad, sina broshyrer. Överallt upprätta de tidningar... De flesta gå nog under lika snabbt som de uppstått, de dö i födseln, de undertryckas, men deras antal är dock så stort, att man icke längre kan hålla reda på det. Det är sädeskorn på ofruktbar åker, kvävda av ogräset; blott några få växa upp, bära frukt för några somrar... Men den hand, som sådde dem, blir aldrig tom; mod uthållighet och hopp fyller den ständigt åter...
Socialismens revolutionärer ha fördelat sig över världens alla stora städer.
Men i ingen på hela jorden är skaran så brokig som i London. Ingenstädes tränga de sig så tätt samman; ingenstädes avvika de så från varandra. Ingenstädes bekämpa de varandra med större bitterhet mot den gemensamma fienden än här. Ingenstädes tala de så många olika språk och ingenstädes uttalas mera olika åsikter i flera olika munarter än här.
London uppvisar alla typer; och hon visar dem samtliga, såväl i de mest utpräglade och intelligentaste former, som i de mest banala och förvuxna.
För nykomlingen är hon ett kaos. Men detta kaos blir snart hans bästa skola, i vilken han snart känner sig hemmastadd.
Londons flyktingsliv har en omfattande historia.
Ännu då den engelska socialismen, vars långsamma tillväxt ännu icke uppnått mognadens period, låg i sin linda, kommo fyratiotalets flyktingar till London och bildade i "Kommunistiska arbetarbildningsföreningen" - på initiativ av män som Marx och andra - den första flyktingsföreningen av tyska arbetare i London, som skulle komma att bli moder åt så olikartade barn, att de icke längre skulle komma att erkänna varandra som syskon...
Ryssarna kommo med Herzen i spetsen, vilken härifrån ledde sin tidning "Kolokol"; och hit kom även Bakunin från sin Sibiriska landsförvisning. Freiligrath kom med härliga sånger på bävande läppar; Kinkel kom för en kort tid från fängelset i Spandau; och Ruge med spillrorna av sin sönderslagna "Jahrbücher"... Här lever Mazzini, den store patrioten, den republikanske sammansvärjaren. Här voro slutligen fransmännen Louis Blanc, Ledru Rollin och kamrater som delade deras öde...
Här funno de alla ro och frid, landsförvisningens fredlösa ro och de förvisades torftiga bröd...
Så upphöra de stora namnen och en paus inträder.
När åttiotalet närmade sig och den fria kommunismens lära, som om sig använde beteckningen anarkism, kom till London med en av sina främsta och verksammaste representanter, och denna i "Freiheit" fick sitt första organ, hade "Kommunistiska bildnings-arbetareföreningen" redan delat sig i trenne sektioner, som fullständigt, under bitter kamp, skiljts från varandra: här socialdemokraterna, de "blåa"; där anarkisterna, de "röda". Efter några år blev den nya tidningen förlagd till New York; men London, där rörelsen efter 1878, året för antagandet av socialistlagen i Tyskland, hade kommit i helt nya farvatten, blir än en gång huvudkontoret för alla tyska flyktingar om också på ett helt annat sätt än för trettio år tillbaka...
Deras fysionomi, deras strävanden, deras mål, deras medel ha totalt förändrat sig. - Allt har råkat i jäsning. Alla stå emot varandra. Alla, som komma, - uttröttade av utståndna strapatser, förbittrade av den ohyggliga förföljelsen, upprörda, färdiga till vilken handling som helst - bli indragna; ty i denna landsflyktens bukt gingo vågorna långt vildare än på öppna havet.
Stundom tyckes det, som om flyktingarna hade förgätit den avlägsna fienden, så förbittrat kämpade de inbördes. Från moderföreningens sektion avsöndrade sig tvärt en enskild grupp, som icke ens behöll det gamla namnet. Enskilda personer, anstuckna av oro och äregirighet, sökte att använda sig av tvedräkten, för att åter samla de sönderrivna trådarna i den egna handen och - där behålla dem. Kampen för och emot dessa fördes till ytterlighet i veckor och månader igenom, tills den löpte ut i sanden, icke efterlämnande andra spår än bitterhet, en hög flygblad med ömsesidiga beskyllningar samt några ändamålslösa broschyrer.
År 1887, året för morden i Chicago, voro Londons fyra tyska arbetarklubbar blott helt löst och bräckligt förenade med varandra. Blott enskilda medlemmar besökte de andra och umgingos med varandra. Som organisationer sammanträffade de blott, när det gällde att tillsammans med de engelska socialisterna anordna en demonstration, iscensätta ett möte på mest imposanta sätt eller att fira marsdagarna.
Denna afton fann Trupp sin klubb starkt besökt. Vanligtvis voro dess rum blott fyllda på söndagarnas eftermiddagar och kvällar, då icke blott medlemmarna, utan även deras hustrur och barn, samt införda gäster kommo samman för att övervara de musikaliska och teatraliska tillställningarna. Dessa tillställningar, till vilka vem som helst hade tillträde mot sex pence, arrangerades för att öppna nya källor för propagandakassan, för tidnings- och broschyrfonden, till de tallösa tillfällen, då man alltid behövde ekonomiskt understöd, och för att med dans och lättare underhållning, som vanligen icke stördes av diskussionsaftnarnas och de slutna mötenas upprörda strider, glömma den gångna veckans sorger och bortjaga tanken på den kommande.
Trupp förmådde knappast tränga sig fram genom den trånga gång, som från dörren ledde till den trappa, som förde ned till salen, vilken låg djupare än gatan. Det till vänster om trappan liggande barrummet var överfullt. De flesta stodo framför disken, med glaset i hand ensamma eller i grupper, medan blott ett mindre antal hade kunnat få plats vid de få borden. Men för Trupp fanns ännu en hörnplats på en av bänkarna. Man trängde sig ännu mera tillsammans och hastigt tog han det glas man framräckte och tömde det i ett drag.
Stämningen bland de närvarande var mycket olika. Under det några grupper voro sysselsatta med högljudda utläggningar över någon fråga, sutto andra nästan stumma. Vid det bord där Trupp funnit en plats, härskade tryckande stämning. Vid bordets ena ända satt en ung man. Han läste ur en tidning, men hans röst var otydlig och tårar störtade utför hans kinder, när han läste om avrättningens enskildheter. Man omringade honom på alla sidor. Allas miner präglades av ett hotande allvar. Men blott undertryckta ord kommo över de sammanpressade läpparna och blott blickarna vittnade vad de flesta tänkte.
Plötsligt igenkände Trupp Auban bland en grupp kamrater vid disken, där värden och hans fru otröttligt sökte tillfredsställa gästernas önskningar. De hade icke sett varandra på åtta dagar, icke sedan deras gemensamma East-End-utflykt.
Varför hade Auban kommit hit i kväll? - Det var mer av en tillfällighet än av överlagt beslut, att han blivit förd till närheten av Tottenham Court Road som ingivit honom tanken att uppsöka klubben för en stund. Dagen hade under arbetet gått fortare än han vågat hoppas. På morgontimmarnas storm hade följt övervinningens stillhet. Den som såg honom denna afton fann honom lika oförändrat kall och behärskad. som alltid.
Han hade genast vid sitt inträde blivit hälsad av bekanta. Man hade visat honom husets nyförvärvade utrymmen: de övre rummen, där det fanns en biljard och där smärre, förtroligare överläggningar höllos i smärre kretsar, och den stora, rymliga möteslokalen i bottenvåningen, som med sina ljusa, glada väggar gjorde ett angenämt intryck.
Föregående åren hade klubbmedlemmarna blott haft ett dystert och osnyggt bakrum till en offentlig värdshuslokal till sitt förfogande, där de icke längre ville stanna, isynnerhet sedan de fått avsmak för den genom de stridigheter varav den genljöd under veckor och månader. Och med vanlig offervillighet hade de nu hyrt detta hus, där de kände sig väl tillfreds.
I barrummet, som var för trångt för alla de som genast trängde sig in hit, hade Auban snart kommit i samspråk. Man hade hört talas om den sista diskussionen, som ägt rum hos honom, och reste många invändningar mot hans teorier.
Huru? - Han ville avskaffa staten och låta privategendomen bestå? Men staten är ju just till för att skydda privategendomen. Och en av de närvarande frågade på engelska:
"Så länge privategendomen består, skall den behöva skydd. Följaktligen kan staten blott falla när privategendomen faller. Vad kan ni svara därpå?-"
"Det är möjligt att privategendomen behöver skydd.
Jag skall köpa mig detta skydd, och jag skall förena mig med andra i och för detta skydd av vår egendom, för att försvara den om detta ständigt skulle visa sig vara nödvändigt. Men jag påstår, att nittionio procent av alla så kallade "egendomsförbrytelser", begås av dem, som, drivna till förtvivlan av det nuvarande tillståndet, antingen icke alls lyckas avyttra sin arbetskraft, eller också blott djupt under gränsen för dess pris - förutsatt att kostnaderna bilda den verkliga prisgränsen, Jag påstår därför, att dessa skola bli sällsyntheter från det ögonblick, då en var är i tillfälle att försäkra sig om den fulla avkastningen av sitt arbete, dvs. från det ögonblick den statliga inblandningen upphör.
Vidare påstår jag, att detta självskydd skall bli ett långt bättre vapen, än det, som staten påtvingar oss, utan att fråga om vi vill ha det.
Ett exempel:
Jag skulle icke kunna döda en människa om det vore i krig, i duell, eller på något annat "lagligt tillåtet" sätt. Men jag skulle icke ett ögonblick rygga tillbaka för att jaga en kula mot den, som bröt sig in i mitt hus i avsikt att röva och mörda mig. Och jag tror att man skulle betänka sig ordentligt, innan man vågade att göra ett inbrott, om man vore säker på att bli mottagen på detta sätt, då man däremot nu vet, att vi överlämna åt svagsinta lagar att försvara vårt liv och vår egendom som i värsta fall blott pålägga det eller det straffet.
Jag har också valt detta exempel för deras skull, vilka fortfarande icke kunna skilja mellan ett defensivt (försvarande) och ett aggressivt (angripande) förhållande, alltså heller icke mellan en frivilligt ingången förening, som när som helst åter kan upplösas, t.ex. en livskyddsförening, och en statsorganisation, som icke ens lämnar åt den enskildes val om han däri vill ingå och vidare blott möjliggör utträde under förutsättning att han lämnar sitt hemland."
Auban tystnade. Men de som hört på honom anknöto livligt reflektioner till en var av dessa satser.
Man sökte indraga honom i dessa, men Auban var i dag icke upplagd för att tala mycket, varför han avböjde detta. Han steg ned för trappan som ledde till möteslokalen. Denna hade nästan blivit full och många fordrade otåligt, att man skulle börja.
Auban blev stående vid salens ingång icke långt från trappan. Bänkarna längs väggarna voro upptagna till sista plats. Då salens mitt blev fri, så bildade de närvarande en oval krets i vilken en var blev synlig för alla. Därför blevo också de flesta kvar på sina platser när de talade.
Denna afton voro blott få kvinnor närvarande. Männen voro mestadels unga, på tjugo- och trettiotalen.
Mötet skilde sig icke från liknande sammankomster av arbetare, det skulle då vara det förhållandevis stora antal av djärva och energiska huvud, vars ansikten präglades av särskild intelligens och framträdande viljekraft. Emellertid var det här, som överallt, blott enstaka som bröto av så, att man genast igenkände dem som banbrytarna för en ny riktning, de yxbärande pionjärerna och utroparna av en ny och bättre tid.
Man talade om Chicago. Många talade. Så snart den ene slutat, började den andre och ännu sträcktes mången hand uppåt till tecken på att talarnas rad ännu icke var slut.
Vanligtvis talade man kort men häftigt. Redan uppdök planen på hur man skulle utnyttja dessa martyrers död för propagandan.
Man var enig däri, att det måste göras något utomordentligt...
Därpå uppstod debatt om bildandet av en skola, bildad och ledd av alla klubbarna gemensamt, där medlemmarnas barn kunde slippa att bli förgiftade i de offentliga skolornas stats- och kyrkotro.
Dessa högljudda stämmor störde plötsligt Auban. De harmonierade icke med hans närvarande tillstånd. Om Chicago denna afton - i en församling av en sådan storlek! Han kände att det icke var riktigt; och skolfrågan - där kunde han icke hjälpa. Hans arbete var ett annat.
Därför drog han sig tillbaka till salens lugnare bakgrund. där det satt några kamrater, som dragit sig tillbaka hit med sin tidning och sitt glas. Den ene läste, den andre förde ett lågmält samtal med en tredje, och den fjärde hade insomnat, överväldigad av arbetsdagens möda. - En ung blond man, med vänligt ansiktsuttryck höll ett barn på knät. Dess moder hade dött icke långt efter dess födelse och för fadern återstod det intet annat än att taga det med sig på klubben, då han icke kunde låta det stanna ensamt hemma. Det växte upp på klubben, vårdat och smekt av grova händer, men bevakat av goda och ömma blickar, och vårdat med denna kärlekens ömma omtanke, som blott rymmes i de hjärtan, som icke blott förstå att älska, utan även att hata... Den unge mannen hade särskilt tagit sig an barnet och det hängde stundom timtals om hans hals med sina små magra armar, under det fadern deltog i någon diskussion; och ingenting kunder vara vackrare än den omsorg och godhet varmed han och de andra sökte att ersätta modern.
Auban log, när han åter såg denna bild. Han satte sig ned och skämtade med barnet, hos vilket icke syntes ringaste spår av trötthet. Men därpå blev han åter överväldigad av sina tunga och allvarliga tankar, ty han hade vid samma bord sett ett ansikte, som han blott alltför väl kände. Det var en kamrat, som under trycket av ständiga förföljelser blivit vansinnig. Först överretad, så hemfallen åt svårmod, hade hans vansinne slagit ut här i London, dit hans slutligen flyktat och där han befann sig i full säkerhet. Han tillbringade sin mesta tid i klubben, där han vanligen satt i ett hörn, icke störande någon människa och av alla behandlad med deltagande. Ingen kunde längre hjälpa honom, men man vill åtminstone bevara honom från dårhuset.
Auban underlät avsiktligt att tilltala honom. Det skulle blott smärtat honom. Ty den olyckliga var lyckligast, då man lät honom sitta i sin vrå, där han kunde sitta timtals, stirrande framför sig med mumlande läppar och med snabba fingrar teckna obegripliga figurer på bordsskivan... Hos Auban väckte han alltid erinringar om en annan kamrat, som blivit vansinnig på ett annat sätt. Det var en av hans unga vänner i Paris. Eldig, entusiastisk, hängiven, levde han blott för saken. Han skulle velat giva sitt liv för den. Han längtade efter att även bevisa sin kärlek och han fann ingen annan väg än "handlingens". Lidelsefulla tal och eldande löften hade även övat sitt inflytande. Men hans natur, som ryggade tillbaka för blodsutgjutelse och våld, strävade emot. Och i den långa kampen mellan det, som syntes honom vara hans heligaste plikt och denna natur, som gjorde det omöjligt att fylla plikten, hade hans själ gått under...
Under det Auban stod fjättrad i denna hågkomst, hörde han Trupps klara stämma, som genomträngde rummets minsta vrå:
" - - Vi måste förklara oss solidariska icke blott med de i Chicago mördades åsikter, utan även med bombkastningen den 4 maj, detta en hjältes ärorika dåd!" -
Och han förnam det jubel, som från alla sidor följde på dessa ord.
Han genomfors av en isande rysning. Han skulle velat stå upp och besvärjande hålla sina händer emot dårarna, som stodo i beredskap att kasta sig i den avgrund, som öppnat sig för dem. Men hans förnuft påvisade genast det ändamålslösa i en sådan handling. I stället för att dämpa lidelserna skulle hans ord denna afton blott drivit dem än mera i höjden.
Han stödde huvudet i handen.
Om möjligt ville han ännu samma kväll ha ett avgörande samtal med Trupp.
Han kände, att här fanns icke längre någonting för honom att göra. Han trodde överhuvudtaget blott på självhjälp. De skulle komma att fortsätta sin väg och göra erfarenheter, för vilka varken han eller någon annan kunde bevara dem.
Och han frågade sig åter, som han gjort så många gånger de senaste åren: "Har du överhuvudtaget rätt att hjälpa? Och öva inflytande? Att råda? - Finns det någon annan väg än erfarenhetens? Och måste icke varje erfarenhet ha sin tid, för att bli fullbordad? Var det riktigt att föregripa den? - -"
Auban hade därför blott sällan deltagit i någon diskussion under den tid han varit i London. Men med glädje erinrade han sig alltid en afton, då han i det lilla barrummet hade diskuterat den ömsesidiga kreditens räntefrihet i sällskap med fyra, fem andra. Alla hade deltagit i denna diskussion, icke med långa inlägg, utan med korta knappa frågor och invändningar. Alla hade fått ordet och fått tillfälle att formulera och uttala sina tankar, som de ville, så att alla, livligt tilltalade och hänförda för detta fruktbringande sätt för tankeutbyte, begärde, när man åtskildes, att man skulle fortsätta med sådana aftnar. Men när man åter kommit tillsammans, denna gång icke i små grupper, utan som vanligt större antal, hade allt åter länkats i de gamla banorna. En talare kunde stå upp och upptaga tiden i ett par timmar - den personliga frihetens princip likmätigt hade en var rätt, att tala så länge han ville, och ingen hade rätt att avbryta honom - giva sig in på helt andra områden, uttrötta några och uttråka de andra, så att Auban hade uppgivit saken och misströstande dragit sig ifrån. Det var det sista försök av detta slag som han verkställt.
Han hyste icke blott sympati utan också beundran för dessa män, som efter dagens hårda arbete sysselsatte sig på det hängivnaste med de allvarligaste frågor, medan de sågo hur de andra vederkvickte sig med svagsint kortspel eller dumt skämt. Han högaktade dem i grund och botten. Men därför beklagade han så mycket djupare den haltlösa oklarheten hos deras strävanden, som aldrig nådde ett enda mål, ständigt blevo mera förtvivlade, och måste efter tusentals offer sluta som alla dylika strävanden: i blod och nederlag.
Ty de kämpade i verkligheten icke för förbättrandet av sitt eget läge. De kämpade för ideal, som voro omöjliga att nå, som svävade i luften. Och än mer hade de blott förakt och hån för alla "praktiska" strävanden hos sin klass till att hjälpa sig själv, vilket gentemot deras "stora mål": mänsklighetens befrielse, föreföll krasst och smått.
Förvirringen i dras hjärnor, föreföll Auban nästan obotlig, sedan han lärt känna den. Han hade ofta försökt att uppdaga hur långt den gick och funnit resultat som förts förskräckt honom, därpå gjort honom modlös.
Så gjorde han en gång några av sina bekanta - den ene efter den andre - den närmaste och enklaste av alla frågor.
"Vem tillkommer avkastningen av ditt arbete?" frågade han dem alla: dels några inrotade, strängt ortodoxa socialdemokrater, flera kommunister, däribland dels sådana, som försvarade kommunismens tvångssamhälle, dels sådana som i individens autonomi sågo det sista målet och kallade sig för anarkister, samt slutligen flera engelska socialister. Hade de alla varit konsekventa anhängare av sin socialistiska världsåskådning, så skulle de samtliga utan undantag ha svarat: "Mitt arbete tillhör de andra - staten, samhället, mänskligheten... Jag har ingen rätt till det..." Men Auban fick uppleva att en socialdemokrat utan betänkande svarade: "Arbetet tillhör arbetaren"; och en autonomist: "Arbetet tillhör samhället". Det hände, att de, som med största bitterhet ömsesidigt bekämpade varandra, voro ense i denna enda fråga - denna, av vilken alla andra voro beroende, och att de, som strängt stodo på samma grundval, besvarade densamma i strängt motsatt riktning...
I verkligheten var dem ännu ingenting klart. Inga klara tankar, blott dunkla känslor, som ännu icke skakat av sig uppvaknandets tyngd, höllo de flesta tillsamman. Med dessa känslor kan man göra revolution, men man grundar inga sanningar med dem. Först måste erfarenhetens kyliga, friska bad ha jagat sömnen ur de uppvaknandes ögon, innan de förmå att gå till den nya dagens arbete...
Det gällde, att vara tålmodig och icke förlora hoppet!...
Auban tänkte åter på Trupp och önskade att råka honom. Han fann honom icke längre i salen och gick därför åter upp.
När han inträdde i serveringsrummet såg han den sökte stå i enskilt samtal med en man, vars hållning och klädsel genast förrådde, att han icke var arbetare, men gärna ville synas som en sådan. Han stannade därför och fick i samma ögonblick en blick av sin vän, som han genast förstod. Främlingen, som tagit en klunk ur det framför honom stående glaset, kunde icke ha märkt något av detta blixtsnabba, tysta tankeutbyte.
De flesta av de närvarande hade begivit sig till den nedunder liggande salen. Blott några få sutto ännu kvar vid bordet, läsande eller spelande kort. Auban satte sig bort till dessa, så att han vände ryggen åt Trupp. Så började han skenbart intresserad läsa i en av de kringströdda tidningarna.
Han kunde blott uppfånga helt litet av det samtal, som fördes bakom honom, isynnerhet som det talades tyska. De båda talande dämpade avsiktligt sina röster. Men han hade knappast suttit så i fem minuter, förrän han kände Trupps hand på sin axel.
"Du går väl med? - Vi skola blott dricka ett glas bier." Han vände sig genast om och såg därvid hur föga främlingen förmådde dölja sin pinsamma överraskning över denna uppmaning.
De lämnade klubben alla tre i sällskap. Främlingen dolde sin förlägenhet vid passerandet av dörren bak en beflitad hövlighet med vilken han lät Auban passera förut.
När de stodo på gatan sade Trupp högt till Auban: "En utvisad kamrat från Berlin. En trevlig plats, icke sant? -"
Auban bet sig i läppen. Vid sådana tillfällen var Trupp enastående.
"Vad är ni?" frågade han berlinaren på tyska.
"Jag är skomakare, men jag kan icke få något arbete här -"
"Så, ni är skomakare, Vad gör ni era händer rena med, eftersom de äro så vita?" frågade Auban.
Nu blev den andre allvarligt orolig. Hans blick flög omväxlande från den ene till den andre. Han gick emellan dem. Han försökte stanna, men Auban och Trupp gingo så obekymrade vidare, att han blott kunde fråga: "Ni tro mig icke?"-
Trupp brast ut i ett högljutt skratt, som klingade lika naturligt som ett barns.
"Asch, jo då, kamraten där bara skojar! Vem skulle då icke tro er?"
Och han blev plötsligt så pratsam, att ingen av de andra fingo tid att säga ett ord. Men allt vad han omtalade rörde sig om avslöjandet av polisspioner och liknande saker. Han gjorde sig lustig över dumheten såväl hos uppdragsgivarna, som deras utskickade. - Han talade också om de frivilliga spioner, som smugit sig in i klubben och på mötena, kringsnokande överallt, tills de blivit utkastade, varpå de fyllt tidningarna med lögnaktiga berättelser om vad de knappast sett och absolut icke förstått.
Man kunde icke längre misstaga sig på Trupps avsikt, isynnerhet som han icke bekymrade sig om Auban, som synbart gick försjunken i sina egna tanker, utan höll sig steg för steg tätt invid främlingen, som icke kunde undkomma honom och hos vilken varje ord synbarligen stegrade oron och ångesten.
De hade uppnått en trång och mycket dyster gata, som blott upplystes av en enda lykta och var fullständigt människotom. Flera hus trädde här djupt tillbaka och lämnade en stor hörna fri innan gränden åter drog ihop sig.
Här var Trupp vid sitt mål och han avbröt sig plötsligt själv.
Spionen såg, att allt var förlorat.
"Vart går vi?" framstötte han med ansträngning och blev stående. "Jag vill icke gå längre -"
Då hade Trupps hand redan gripit honom och kraftigt stött honom mot väggen.
"Din skurk!" utbröt han. "Nu har jag dig!"
Och två gånger föll hans fria hand på den eländiges kind, en gång från höger och en gång från vänster, och båda gångerna hörde Auban de klatschande slagen av denna järnfasta hand.
Den slagne var som bedövad. Blott till värn, för att skydda ansiktet för slagen, lyfte han upp armen.
Men Trupp röt till honom: "Ned med armen!" Och viljelöst lät han armen sjunka ned, liksom ett barn som blir tuktad av sin lärare.
Ännu en gång, och ännu en gång föll Trupps hand ned, och med varje slag tog sig hans vrede samtidigt uttryck i ord: "Du din stackare - du gemene stackare - du har velat förråda oss - din spion! - Vänta, du skall icke komma tillbaka!"
Och åter föll hans hand.
"Hjälp mig - han dödar mig -" ljöd det bävande från läpparna från den av dödsångest skräckslagne.
Men Auban stod oberörd, halvt bortvänd, armarna korslagda över bröstet och rörde sig icke ur fläcken.
Och som en docka av halm skakade Trupp sitt offer. "Ja, döda er skulle man, ni hundar", utbröt han åter, "det vore det bästa! - Er allesamman, ni snokhundar, ni skurkar!" - Och medan han reste den halvt till marken sjunkne , släpade han honom ständigt närmare lyktskenet med den ena handen, som tycktes olösligt ha vuxit fast vid den andres bröst. Det oroligt fladdrande ljuset visade Auban det fega ansiktet, blekt och vanställt av dödsångest under greppet av denna järnhårda näve.
"Auban, se här! Så se de ut dessa eländiga, som driva det gemenaste av alla hantverk!" Och Trupp öppnade sin hand, i vilken hans offer satt fast som i ett skruvstäd. Och denne - kraftlös och gripen av svindel - tumlade baklänges, föll ned, reste sig åter upp, mumlade några obegripliga ord och försvann i dunklet.
De båda vännerna bevärdigade icke den fallne med en enda blick. Medan de snabbt gingo åt Oxford Street, omtalade Trupp enskildheterna med detta nya fall. Nu talade de båda vännerna franska.
Denna människa hade en dag kommit till en av medlemmarna med ett rekommendationsbrev från en kamrat i Berlin. Denne medlem hade också infört brevets överlämnare i klubben och en förfrågan i Berlin hade bekräftat att allt var i sin ordning. Men därpå hade det kommit i dagen, att brevets egentlige ägare icke var identisk med innehavaren, att således denne erhållit brevet av den förre och uppträtt under hans namn. Sedan hade man låtit en kamrat bo tillsammans med honom, vilken så en dag också kommit i besittning av den nästan vid varje steg bevakades korrespondens, av vilken det framgått, att man hade att göra med en spion, som direkt stod i den tyska polisens sold, och mot en månatlig lön hade förpliktat sig att giva sin besoldare alla önskade underrättelser över allt som förehades i Londons anarkistiska klubb. - Man hade velat undvika en skandal i klubben, för att icke därmed giva den engelska polisen den önskade anledningen att intränga i densamma.
Trupp hade själv övertagit avstraffningen, till vilken Auban nyss varit vittne...
Sådana avslöjanden voro varken nya eller synnerligen sällsynta. Vanligen sluppo de, som ägnade sig åt detta, det smutsigaste och föraktligaste av alla yrken, ifrån saken med en skopa prygel. Ofta anade de oråd och undandrogo sig slutlig avslöjning genom flykt. Misstrogenheten bland revolutionärerna hade på grund av de ständiga hetsningarna, misstankarna och förföljelserna blivit mycket stor. Planer av vikt blevo aldrig diskuterade i större församlingar, de beslötos mestadels i hemlighet av blott få förtrogna, ofta förblevo de dolda hos den enskilde personen. - Men ännu större än mot obekanta arbetare hade misstroendet blivit mot intellektuella till följd av de bedrövliga erfarenheter man gjort med tidningsskrivare och litteratörer. Ingenting var mera berättigat än försiktigheten gent emot dessa människor. Bland tio var det säkert nio, som under föregivande av att vilja "studera" den anarkistiska läran, blott försökte att tränga in i propagandans hemligheter, för att sedan kunna uppduka de mest hårresande skräckhistorier för sina insikts- och omdömeslösa läsare om dessa "band av mördare och förbrytare". Att många ur det andliga proletariatets leder, som lida lika svårt, ja värre än kroppsarbetarna under det nuvarande tillståndet, och därför äro fyllda av samma stora hat mot dessa förhållanden, blevo bortjagade genom detta misstroende, när de kommo för att ställa sina andliga krafter i detta, "det mest framskridna av alla partiers" tjänst, det var ett faktum, vilket, som Trupp sade, icke stod att ändra. Så mycket större var den förhoppning som Auban började sätta just till dessa, vilka, obundna av alla hänsyn, i besittning av en solid bildning, skulle säkert vara de första, måhända också de enda, som icke blott voro beredda att draga de sista konsekvenserna av individualismen, utan hade förmåga att göra det.
Trupp hade i sitt tal kommit till en punkt, som alltid upprörde honom.
"Socialdemokraterna påstå", sade han med sitt bittra skratt, "att alla anarkister äro provokatörer; eller också, om det bättre skulle passa dem, att det överhuvudtaget icke finns några anarkister. - Ah", fortsatte han vredgat, "det finns icke en gemenhet, som icke detta parti skulle kunna begå mot oss, framförallt av dess ärevördiga ledare, vilka draga arbetarna vid näsan så, att det är en skam. Förts ha de förhånat och skrattat åt oss, sedan ha de förtalat och jagat oss, skadat oss överallt var de kommit åt, allt ifrån början betraktat oss som de bittraste fiender, allt detta endast därför att vi sökte öppna arbetarnas ögon för gagnlösheten av deras offer, för röstfångarsvindeln och hela partihandeln. Du kan icke göra dig en föreställning, Auban, hur korrumperat det tyska partiet är. De rojalistiska preussarna äro icke osjälvständigare och fegare inför sin herre och mästare än de tyska arbetarna, som tillhöra partiet, gent emot sina "ledare"!... Hur skall det sluta?" -
"Nå", menade Auban lugnt, "mellan arbetarna som klass och socialdemokratin som parti är en stor skillnad. Det är icke tänkbart, att den förra helt uppgår i det senare. Därför behöva vi icke oroa oss så mycket för framtiden. - Jag tror icke ens, att de viktigaste åtgärderna för arbetets befrielse kommer att utgå från de socialistiska partierna, utan från de här och där till kunskap om sina verkliga intressen kommande arbetarna själva. De skola helt enkelt skjuta partierna åt sidan.
Men först och främst komma de att icke vilja ha något med er att skaffa. Det måste ni göra klart för er. Ty för det första kunna de icke förstå er med sitt förstånd, - möjligen med sitt hjärta; men till verklig förbättring av sina förhållanden kunna de icke bruka något annat än sitt förstånd, vilket ensamt kan visa dem rätta vägen: jag menar egoismens väg. Och för det andra ha ni genom vansinnig sammanblandning av alla möjliga livsåskådningar, men än mer genom er taktik, utfordrat dumhetens fördomar på ett sådant sätt, att de skenbart fått rätt, och det fordras redan en särskilt självständig vilja och en sällsynt vetgirighet för att komma på det klara med era vägar. Men - ett varmt hjärta - det har ni ju alla!"
"Som om icke du hade det!" skrattade Trupp bittert.
"Ja, varmt nog för att, som jag hoppas, alltid älska frihetens sak. Men icke längre hett nog för att med dårskaper skada densamma."
"Vilket kallar du dårskap? - Vår taktik? -"
"Ja."
"Det säger du?" - frågade Trupp nästan hotande.
"Ja, jag."
"Nå, då är det också på tiden, att vi en gång grundligt talas vid om just denna fråga.
"Säkerligen. Men låt oss först bli ensamma. Icke här på gatan."
De fortsatte hastigt sin väg. Trupp teg. Då ljuset från en lykta föll på honom, såg Auban hur hela hans kropp skakade, liksom av frossa, under det han med munnen uppsög det från ett sår på handen utströmmande blodet, vilket måtte ha uppstått vid tuktandet av spionen.
"Du darrar?" frågade han, i tron att hans upprörda sinnesstämning hade skuld till det.
Men Trupp förklarade muttrande att det icke var någonting: han hade sprungit omkring hela dagen och hade därvid glömt att äta. Auban skakade på huvudet.
"Du är oförbätterlig, Otto! Att icke förtära någonting på hela dagen, vilket vansinne!"
Han tog honom under armen och drog bort honom. De gingo in i en liten oansenlig restaurant vid Oxford Street. Där kände de till ett föga besökt bakrum. När de sutto på den bruna lädersoffan i det tysta hörnet och Trupp hastigt och under tystnad förtärde sin måltid, medan Auban betraktade honom och såg hur hans kraftiga käkar söndermalde köttet, kom han ihåg, att de tillbringat första aftonen de voro tillsammans i London just i detta rum, när de träffats efter flera års skilsmässa, och han sade leende: "Det är lite förändrat sedan dess?"...
Men Trupp kastade en bittert förebrående blick på honom och sköt glas och tallrik från sig. Hans tillfälliga svaghet hade försvunnit och han var åter den gamla järnmänniskan, vars fysiska kraft var orubblig.
"Så, låt oss nu talas vid. Eller är du trött?"
"Jag är icke trött", sade Auban.
Trupp besinnade sig ett ögonblick. Han fruktade det kommande samtalet, ty han anade, att det skulle bli avgörande. Han önskade uppriktigt, att genom detsamma kunna återvinna sin vän för revolutionens sak, för dagens strider, i vilka han och hans vänner togo del, ty han visste hur oskattbar hans kraft var. Han ville icke avsiktligt framkalla en brytning genom ovänlighet, men han kunde heller icke låta de förebråelser bli outtalade som han samlat på.
"Alltsedan du lämnade fängelset och kom till London, har du varit en annan", sade han. "Jag känner knappt igen dig. Du deltar icke i överläggningar, icke i något företag. Du har icke skrivit en rad. Du har nästan förlorat all känning med oss. - Vilken ursäkt har du för det?"
"Vilken ursäkt jag har?" svarade Auban med stark skärpa. "För vad? - Och gentemot vem?"
"Gentemot saken!" svarade Trupp häftigt.
"Min sak är min egen frihet."
"En gång var friheten din sak."
"Det var ett misstag. Förr trodde jag, att man måste börja hos andra; nu har jag insett, att det är nödvändigt att börja med sig själv och alltid utgå från sig själv."
Trupp teg. Så började Auban:
"Vi ha för fjorton dagar sedan talats vid hos mig om våra åskådningar, och jag hoppas ha visat dig var jag står , även om jag icke vågar hoppas att ha klargjort för dig, var du står. Jag bemödade mig, att ställa den ena sidan av saken i skarp belysning. Den andra sidan ligger ännu mellan oss i dunkel: taktiken. Om vi nu i afton även belysa denna, så förutsätter jag, att du är övertygad om, att det icke är moraliska eller liknande betänkligheter, som föranlåter mig att säga dig, att jag anser den taktik ni följa, den så kallade "handlingens propaganda", icke blott som onyttig, men också skadlig. Ni skola aldrig lyckas att med den tillkämpa er en varaktig seger."
Trupps ögon voro stelt riktade på den talande. De glödde av harm och den blodiga handen, som han lindat med sin näsduk, föll knuten på bordet.
"Skönt, att vi komma till tals!" utropade han. Du vill således, att vi lägga händerna i kors och lugnt låta mörda oss?
Han sprang upp.
"Du försvarar våra fiender!" framstötte han.
"Tvärtom! Jag har funnit ett vapen gent emot vilket de äro maktlösa", sade Auban lugnt och lade sin hand på den upprördes och tvingade honom åter ned på hans plats.
"Jag hatar våldet i alla dess former!" fortfor han åter. Och från och med nu syntes han vilja övertyga och vinna den andre för sin idé. "Det gäller att göra våldet omöjligt. Det sker icke genom att sätta våld mot våld. Djävulen låter icke utdriva sig med Belsebub... Ni ha redan ändrat så många punkter i er åskådning. Först försvarade ni de hemliga samman-slutningarna och de stora föreningarna, som skulle förena proletärerna i alla länder och av alla språk - så insågo ni hur lätt det skulle vara för regeringarna att insmuggla tvivelaktiga element ibland er, vilket med ens skulle giva dem alla trådarna i hand. Sedan dess ha ni ständigt mera kommit tillbaka till individen, lärt att som det enda ändamålsenliga sammansluta er i så små grupper som möjligt, och att betrakta den individuella handlingen, som det enda riktiga; sedan dess förkasta ni fullständigt i vissa fall även förtroendet för de intimaste vännerna. Förr utkom er tidning i "Ingenstädes" och trycktes på det "Fria Föreningstryckeriet" - nu utkommer den, som alla de andra, med tryckarens namn och bostad på sista sidan... Och så har allt, hela rörelsen, mer och mer ryckt fram i det offentligas belysning."
Han tystnade ett ögonblick.
Sedan sade han inträngande: "Hela er taktik är falsk. Låt oss dock icke glömma att vi föra krig. Men vad är väl a och o i all krigföring? - Vilken löjtnant som helst kan säga dig det: Att med minsta möjliga förlust av offer bringa fienden största möjliga nederlag.
Den moderna krigskonsten erkänner allt mera defensivens värde; den förkastar allt mer de onyttiga angreppen.
Låt oss dock lära härav, liksom vi böra lära allt vad som kan vara oss till nytta. -
Men mina betänkligheter äro ännu av vida allvarligare slag. Jag förebrår er till och med, att ni förakta de enklaste regler för all krigföring: att lära känna den egna såväl som fiendens styrka.
Det måste sägas: ni överskattar er själva och ni underskatta fienden!"
"Och vad", frågade Trupp hånfullt, "skola vi göra om jag törs fråga?"
"Vad ni skola göra, det vet icke jag. Det måste ni själva veta. - Men jag påstår, att det passiva motståndet mot det aggressiva våldet, är det enda, som förmår bryta det."
Trupp skrattade och mellan de båda männen utspann sig ett hetsigt samtal. Båda försvarade sin taktik och sökte med exempel bevisa dess verkningar.
Det var långt lidet, när de slutade: Auban var överbevisad om omöjligheten att övertyga sin vän, och denne var förbittrad och upprörd över Aubans "avfall".
De lämnade värdshuset och stodo efter några steg på den plats där Tottenham Court Road sammanstöter med de sydliga gatorna. Men ännu skildes de icke. När de gingo in på en av de smalare och mindre överfyllda gatorna och där gingo fram och tillbaka, sade de varandra de sista och avgörande orden.
"Ni arbeta regeringen i händerna med er propaganda. Ni uppfyller dess käraste önskan. Ingenting är dem välkomnare än er taktik, med vilken de få anledning att undertrycka er, ty utan den skulle de eljest nästan vara fullständigt utan förevändningar. Bevis: provokatörerna, som på dess uppdrag hetsa till sådana dåd. Det ligger en förfärlig komik i tanken, att ni - äro maktens frivilliga hjälpare, ni som vilja friheten!"...
Han teg, och från fjärran trängde larmet från Oxford Street till denna dunkla och lugna sidogata, som blott passerades av några skygga gestalter, som hade löst sig från huvudgatans människoström.
Trupp stod stilla. På den pressade tonen i hans röst märkte Auban hur svårt det var honom att säga vad han nu sade:
"Du är icke längre någon revolutionär! Du har lösslitit dig från mänsklighetens stora sak. - Förr förstod du oss och vi förstodo dig. I dag förstå vi dig icke längre, emedan du icke längre förstår oss. Du har blivit en bourgeois. Eller måhända: Du har alltid förblivit en bourgeois. Gå dit varifrån du kommit. Vi skola nå vårt mål även utan dig."
Då skrattade Auban. Han skrattade så högt, att de förbigående blevo stående och sågo sig om. Och med detta höga, klara, fulla skratt - beviset för hur litet han bekymrade sig om dessa ord - löste sig från hans bröst allt det som tryckt honom dessa dagar.
"Skulle jag icke förstå er, Otto!" sade han och hans skratt försvann för allvaret av hans ord. "Du tror icke själv, vad du säger. Jag skulle icke förstå er, jag, som åratal känt med era känslor och tänkt med era tankar!? - Om ni på en gång antände städerna i hundra hörn, om ni förgjorde länderna så långt er arm räckte, om ni sprängde jorden i luften, eller dränkte den i blod - så skulle jag förstå er! Om ni övade hämnd på era fiender, genom att krossa dem till sista man - jag skulle kunna förstå er! Och om det skulle varit nödvändigt för att uppnå friheten - så skulle jag stå i era leder och kämpa intill sista andedrag! - Jag förstår er, men jag tror icke längre på tingens våldsamma framsteg. Och emedan jag icke längre tror på den, så förkastar jag våldet, som ett kampmedel för dårar och oförstående..."
Och då han åter erinrade sig de ord, som nyss undfallit Trupp, steg skrattet på nytt över läpparna och han slutade: "Nu fattas verkligen blott, efter allt vad du sagt mig idag, att jag skulle förkasta våldets taktik för att - skona fienderna!"
Men åter förstummades hans skratt, när hans blick mötte Trupps, då denne med hård och nästan fientlig stämma sade: "Den, som icke är med oss, han är mot oss!"
De båda männen stodo så tätt intill varandra, att bröst tycktes röra vid bröst. Deras blickar möttes med kall beslutsamhet.
"Gott", sade Auban, och hans röst var lugn som alltid, "fortsätt att kasta era bomber och fortsätt att åta hänga er därför, eftersom ni aldrig vilja ta ert förnuft till fånga. Jag är den siste, som skulle vilja bestrida självmördaren rätten att taga sitt eget liv. Men ni lära er taktik som en plikt mot mänskligheten, fast själva följa ni den icke. Det är mot detta jag protesterar. Ni påtaga er ett förfärligt ansvar: ansvaret för andras liv..."
"Mänsklighetens lycka kräver offer", sade Trupp dystert.
"Nå, så bringa er själv som offer!" utropade Auban. "Uppträd då som män och icke som käringar! - Tror ni verkligen på mänsklighetens befrielse medelst våld, och kan ingen erfarenhet bota er från denna vansinniga tro, handla då därefter, istället för att sitta i klubben och berusa varandra med fraser! Skaka då världen med era bomber, visa dem då skräckens gestalt, så att den frukter er istället för att, som nu, blott hata er!..."
Trupp hade bleknat. Ännu hade aldrig någon på ett så oförblommerat sätt så skoningslöst berört den ömtåligaste punkten för honom.
"Vad jag kommer att göra, och jag kan blott tala för mig, det vet du icke. Men en gång skall du komma att erfara det", mumlade han. Han hade icke träffats av Aubans ord. Han var en natur, som icke kände någon feghet eller något vankelmod, och han var stark nog att utföra vad han ville. Men han kände med bitterhet hur mycken sanning, som i allmänhet låg i den förebråelse, som han nyss hört.
Och han gjorde avsiktligt slut på samtalet, i det han sade: "Vad ha vi då egentligen mera med varandra att göra? - Mitt liv är min sak. Du har varit min vän, emedan du varit min meningsfrände. Mina meningsfränder äro mina vänner. Jag känner ingen annan vänskap. Du har slitit dig lös från saken - vi ha ingenting gemensamt mera. Du skall icke förråda den, men du skall heller icke gagna den längre, sådan, som du är nu. Det är då bäst, att vi skiljas."
Aubans hetsighet hade åter lagt sig: "Du må handla, som du anser det vara bäst, Otto. Om du söker mig, så skall du finna mig, om du går i den riktning, som pekar mot friheten. - Men vart går du?" -
"Jag går med mina bröder, som lida liksom jag!" -
De gåvo varandra händerna med samma fasta tryck som alltid.
Så gingo de ifrån varandra, en var tagande sin egen, långa, ensamma väg, försjunkna i tankar, som voro så olika, som de riktningar, de gingo. De visste, att det skulle komma att dröja länge innan de återsågo varandra, och de anade, att de denna afton för sista gången hade talat ensamma med varandra.
Ända tills i dag hade de varit
vänner; från och med nu skulle de bli motståndare,
om också blott motståndare i kampen om ett ideal, vilket
de båda kallade med samma namn: friheten.
