Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
—
för den mänskliga tanken att fatta.
Kant synes
själv mest böjd för Leibnitz’s teori, att allt
materiellt har en inre aktivitet, som måhända är att
tänka i analogi till människans
föreställningsförmåga, och att dessa inre aktiviteter ömsesidigt
påverka varandra.
Antager man, att sådana inre aktiviteter
finnas, så ligger intet orimligt i antagandet, att dessa
självverksamma principer sinsemellan utgöra en stor
helhet, den immateriella världen, vars delar
sinsemellan stå i ömsesidig förbindelse, även utan
förmedling av kroppsliga ting. Till denna immateriella
värld måste då även den mänskliga själen höra,
och människan står sålunda i detta livet i relation
till tvänne världar, av vilka hon dock endast klart
förnimmer den materiella. Kan man nu sluta sig
till något om den andliga världens beskaffenhet icke
bara ur begreppet om den andliga naturen
överhuvud, utan även ur direkta erfarenheter och
akttagelser?
Liksom det finnes tvänne slag av andlig
gemenskap, den moraliska och den psykiska, så skulle
man också kunna tänka sig tvänne sätt för
gemenskapen med andevärlden, en moralisk och en
psykisk, övernaturlig. Möjligheten av den förra
ställer Kant sig sympatisk emot, möjligheten av den
senare betvivlar han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
