Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Anderssonskans Kalle spikade fast Petterssonskan vid planket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ä då annars så fin som en liten bakelse...
Madam ska se, de va ett elände innan vi burit
opp hvarandra, men si den som gick opp till
Petterssonskan, de va ja de... Si hon förstår
sej så bra på barn, när hon får dem öfver knät på
sej, och de skulle hon ha Kalle nu, för si jag
framkastade naturligtvis att de va i hennes såpa
som vi varit ute å åkt...
— Madam skulle ha sett Petterssonskan!...
Hon tog ett klappträ och så gaf hon sig opp till
Anderssonskan, å där satt Kalle, de stycket, på
huggkubben och såg beskedlig ut å åt
mjölgröt, men när han fick si Petterssonskan komma
rusande, anade den illmariga pojken, att de va
hans slutstycke de gällde, så han satte fram benet
obemärkt, så Petterssonskan, de stora fastaget,
ramlade rak lång öfver de å stack hufvudet
genom dörrspegeln in i rummet där de bägge
snickargesällerna bo. Si de kan hvarken
Anderssonskan eller Petterssonskan förlåtan, och gu vet
om de hade fått tag i’n då, då hade han fått
stryk för hela sitt gångna lif och fjorton dar i
framtiden me, men si han smet, han, och satte
sig i vindstrappan å funderade på hämd...
— Tänk på — hämd... Han skulle hämnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
