Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle ramlar i och Pilgrenskan håller graföl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De va ett riktigt fint kalas, må fru Boberg tro…
Vi doppa å vi prata alla på en gång. Tänk just
då, just som de va som trifligast, så öppnades
dörren å Anderssonskans Kalle kom in…
— Liket?
— Ja just liket… det söta lilla rara liket,
som vi som bäst gladde oss åt å som vi trodde
låg å skvalpa på sjöbotten… Å så han såg ut!…
Han va klädd i mor sins gamla hvita
brudunderkjol å hade kritat ap-poträtte på sej…
— Nej!
— Jo, när vi fick syn på’n, trodde vi
natulitvis att de va liket som gick igen, å
Forsbergskan blef så rädd så hon flög opp i spisen för
å komma ut genom skorsten å satt i hålet å sparka
med yllestrumperna. Bergströmskan ramla ner
i bykpannan, å jag, jag svimmade å slog hufvet
i kaffepannan, så pipen rände långt in i skallen å
dom fick dra ut’en me hoftång…
— Men hans mamma, Anderssonskan då?
— Jo hon va den enda som inte trodde på
liket, hon… Hon kände igen sin kjol, å så tog
hon söta Kalle mellan tummen å pekfingret å
ledde ut’en under vattenledningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
