Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle »jumpar» och Pilgrenskan »jumpar» med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pilgrenskan, frun vill pika mej för jag va ute å
jumpa härom dan, hva?
— Å du min lilla söta å blöta, högg
Karlssonskan till. — Skulle jag villa pika lilla rara fru
Pilgren, som ä så intelligent, så en bokhylla hos
en professor ligger bakom långa vägar… Tycker
någon de… Å skulle jag veta åf, att lilla frun
varit ute å jumpat… Bevare mej väl!
— Å ja, stå inte å åbäka sej å gör sej lärd
inte, kära fru Karlsson. … Ja vet för väl att de
inte finns en tjuf-, bond-, sat-, skvaller- eller
rackarkärring mellan Konradsberg och slutstycket
på Fogelströmskan, den harpan, som inte hört
hennes lögntrattshistoriett.
Pilgrenskans ljufva ansikte flammade upp,
de idylliska små skäggstråna på hennes hvassa
haka ställde sig rakt ut och ögonen fingo ett
trånande uttryck, ungefär som då en bulldogg
bitit sig fast i ett träben och inte kan få loss
tänderna från träbiten.
Hennes hand kramade om en stackars stekt
strömming, som hon nyss köpt på magasinet, så
att strömmingen full af onda aningar såg ut som
den ville ropa på polis.
— Fogelströmskan, upprepade Karlssonskan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
