Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 3. Tradition - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii4
Se Lipsius, Die Papstverzeichnisse des Eusebius etc., 1808; Chronologie
d. römisch. Bischöfe etc. i869. A. Harnack, Chronologie d. altchristl.
Litteratur, 1897, kap. IV, Die ältesten Bischofslisten, p. 70 — 230.
38. Sid. 99. Den katolska kyrkan har med en fest den 15 juli
helgat legenden om de tolf apostlarnes skilsmässa och afresa till deras
vederbörliga provinser, Divisio Apostolornm (se Acta Sanctorum, del IV,
sid. 6). Enligt denna legend, som växlar i olika latinska, grekiska,
etiopiska, syriska affattningar, men som är vid början af de apokryfiska
apostlagärningarna och går tillbaka till andra århundradet, draga de tolf,
efter sin mästares himmelsfärd och den heliga Andes utgjutelse, som
beskärde dem förmågan att tala jordens olika språk, på Herrens
befallning, lott om de provinser och nationer, som hvar och en borde vinna
åt evangeliet. Eusebius, Rufinus, Hieronymus upptaga denna legend,
som från fjärde århundradet blir ett oantasteligt element i den katolska
traditionen. At Thomas anvisas parternas nation; åt Andreas skyternas,
åt Petrus norra delen af Mindre Asien och Rom, åt Johannes Asien, åt
Bartolomeus Indien, åt den yngre Jakob Spanien o. s. v. Legenden
förändras oupphörligt och förgrenar sig allt efter lokalkyrkornas intresse
eller ärelystnad.
39. Sid. 99. Acta Thomæ, i början. Acta Johannis, p. 5 (ed. Zahn).
Eusebius, Η. Ε. III, 1. Rufinus, Expositio in symbolum, hos Migne,
Patrolog. latin, XXI, col. 337. Hieronymus, in Isaiam, 34; t. IV, col.
445, édit Vallarsi etc. Se om denna legend och denna apokryfiska
litteratur: Lipsius, Die apocr. Apostelgeschichten u. Apostellegenden, 1888,
s. 11 och fig.
40. Sid. 100. Ambrosius, Explanatio symboli ad initiandos.
Rufinus, Expositio in symb. Apost., præf.
41. Sid. 100. Catech. Rom. Se i synnerhet Nicolas, Le Symbole
des apötres, 1867.
42. Sid. 100. Såsom varande det dubbla vittnesbördet om samma
apostel, ha traditionen och skriften i Irenæus ögon samma auktoritet:
Irenæus, adv. hær. III, 1, 1: Non per alios dispositionem salutis nostræ
cognovimus quam per eos per quos evangelium pervenit ad nos, quos
quidem tunc præconaverunt, postea vero per Dei voluntatem in scripturis
nobis tradiderunt, fundamentum et cotumnam fidei nostræ futtirum.
Ter-tnllianus (de præscript. hæret. 29 och 38), Athanasius (Oratio cont. Arian.,
I, 8; adv. Gent. 1), Augustinus (de doctrina christ. I, 37; II, 9; ad
Hieronymum epist., 19) försäkrade eftertryckligt, att allt, som är
nödvändigt för att förkunna sanningen och till trons uppbyggelse, innehålles
i skriften. Se å andra sidan till förmån för traditionen: Chrysostomus,
ad 2 Thesal. II, 15. Epiphanius, hær. 61, 6. Johannes Damascenus,
de fide orthod. 10, 12.
43. Sid. 100 Tertullianus, de virg. vel 1: Domitius noster veri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
