Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 4. Episkopatet - V. Den apostoliska successionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
grundarne af kyrkor intresse härför. Än togo de måhända
initiativet och betecknade de värdigaste genom ett val,
som församlingen bekräftade; än åter var det
församlingen, som först utvalde sina äldste eller sina diakoner, och
därefter invigde en apostel eller ock, såsom Stefanerna i
Korint, gingo de dugligaste och mest nitiska kristne
till verket, drogo själfva försorg om kulten och de
gemensamma angelägenheterna och bekräftades i denna
funktion af församlingens tacksamma gillande.57 Men i själfva
verket stannade maktens källa och högsta auktoriteten
alltid hos de troendes generalförsamling.58
Om det varit annorlunda, om biskoparne valts af
apostlarne efter en officiell och ständig ritus, skulle man icke
förstå, hvarför denna episkopatstjänst varit anledningen
till så många ränker och så många strider i kyrkorna i
synnerhet i början.59 Ingenting är emellertid naturligare,
om demokratin i början, efter hvad allt visar, varit den
primitiva kristendomens regim.
Sedan apostlarne väl dött och den ursprungliga
skillnaden mellan apostlarnes och biskopens förrättningar fallit
i glömska, inser man lätt, att den nya ordningens män
vädjat till ett slags allmän tradition, i hvilken episkopatet
framställdes såsom följden och fortsättningen af
apostola-tet och att de velat stärka det förstnämnda med hela den
prestige, som det senare bevarade i de nya
generationernas ögon.60 Man inser ännu bättre, att man från slutet
af första seklet velat reglera valet och investituren af de
»äldste», »diakonerna», »biskoparne» för att göra dem till
den sanna lärans och den verkliga apostoliska
traditionens väktare och förvaltare.01
Men två saker visa tillräckligt, att på Clemens
Romanus och Pastoralbrefvens tid läran om den apostoliska
successionen ännu icke fanns. Först är det allestädes
fråga icke om en enda biskop, utan om flere på en gång,
hvilka tillsammans styra församlingen.02 Den katolska
biskopen finnes sålunda ännu icke till. I andra rummet är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
