Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - II. Roms andel i påfvedömets uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I7i
i den kristna världen en ymnig skörd af underbara
berättelser, en lust för fabler, ett öfvermätt af lättrogenhet, fullt
motsvarande det återupplågande af all slags vidskepelse,
som rasade i den hedna världen på Severus’ tid. Sedan Roms
kyrka i sin bekväma ortodoxi försonat Petrus’ och Paulus’
sträfvanden, förstod hon att lägga dessa två stora
apostla-namns anseende till den prestige, världens hufvudstad
åtnjöt. Detta mästerstycke af hennes politik grundade för
framtiden hennes kyrkliga öfvervälde, och, såsom Renan
sagt, påfvedömet skulle i sin vagga erhålla en mytisk
dualitet, som var ärofullare än Remus’ och Romulus’.9
Sådan är den piedestal, som sakernas gång i förväg
reste åt Roms biskop. Han måste naturligtvis ärfva det
företräde, som först tillkom kyrkan. Men detta skedde
icke på en dag. Det är en ganska lång utvecklingskedja,
hvars länkar man kan utmärka.
I slutet af första seklet, på Clemens’ tid, funnos ännu
inga biskopar i Rom, utan endast presbyteri eller
hegou-menoi, mellan hvilka de olika kyrkliga tjänsterna voro
fördelade. Mot midten af andra seklet har regimen
förändrats. Anicetus styrde kyrkan med verkligt biskoplig
myndighet. Vid denna tidpunkt gjorde den gamle
Polycarpus från Smyrna sin resa till Rom för att med
Anicetus öfverlägga om frågan, angående Påsken. Asiens och
Roms kyrkor följde med afseende på denna högtids firande
olika bruk och vädjade till lika vördnadsvärda, men
motsatta traditioner. Det steg, Polycarpus tog, visar
oveder-sägligen hvilket pris Asiens kyrka satte på att förbli
i gemenskap med Roms kyrka. Men Anicetus’
broderliga och fördragsamma hållning visar icke mindre, att
han icke ansåg sig ha rätt eller myndighet att ålägga
sina kolleger och ändå mindre Smyrnas berömde biskop
något. Man befann sig sålunda, biskopar emellan, på
den möjligast fullständiga jämlikhets fot. En
öfverenskommelse kunde icke åstadkommas. Hvar och en
vidhöll sin mening; men man begick tillsammans nattvarden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
