Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - V. Den ofelbara påfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
samma logiskt ända från början och förbundet med
hvartannat som i de stora väldena. Samtna tendens, som låtit
biskopen utgå ur presbyternas led på den apostoliska
tiden, måste låta påfvedömet utgå ur episkopatet. Kyrkan,
som behärskades af det politiska behofvet att befästa sin
enhet i ett synligt organ och var beredd att offra allt åt
denna hedniska idol, kom helt naturligt därhän att sätta
en konkret person i stället för den abstrakta församlingen
af biskopar och att ombilda sin gamla aristokratiska och
parlamentariska styrelseform till absolut monarki. På
samma sätt hade af de romerska patriciernas republik
blifvit cæsarernas rike. Kyrkans alla befogenheter och
privilegier koncentrerade sig på ett enda hufvud. Den,
som blott varit dess tjänare, blef hädanefter dess herre.
Teokratin, från hvilken man måste afstå på det borgerliga
området, förverkligades på det religiösa. Dogmens och
prästämbetets, de sakramentala nådemedlens och de
kanoniska lagarnes källa, ter sig påfven numer för lydiga
samveten såsom Guds representant på jorden.
Men ack! Hvilken ironi vidlåder icke allt mänskligt!
På sista bytet befinnes, att denna kvasi-gudomliga makt,
för att höja sig, förstört sin egen grund och dädanefter
hvilar endast på sig själf, d. v. s. på sitt eget påstående,
utan något möjligt rättfärdigande vare sig af historien
eller förnuftet. Domprosten Döllinger sade: »Allt är
mycket förenkladt. Den katolske troende skall säga: »Jag
tror på den ofelbare påfven, därför att han sagt sig vara
ofelbar.» Och detta är i själfva verket också allt.
Påfvedömet har skapat sig själft och, för att lifnära sig,
uppslukat allt annat: biskoparnes auktoritet, konciliernas
auktoritet, traditionens auktoritet, kyrkans autonomi.
Påfvedömet har brutit sönder allt, annullerat allt. Det är endast
en makt de facto, såsom alla fakta lämnadt åt historiens
tillfälligheter. Historien har medfört och förklarar det;
historien skall också bortsopa det.
Det behöfves i själfva verket också endast historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
