Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - VI. Påfvedömets framtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
För dem, som iakttaga de mänskliga angelägenheternas
gång och pläga i naturen följa alla lefvande organismers
följande på hvarandra och i historien betrakta, huru det
ena väldet aflöser det andra samt samhällets institutioner
och alla former förvandlas, är det ett tämligen skralt bevis,
som består i att säga: »påfvedömet har varat sedan femton
hundra år, för den skull skall det vara i evighet». Det
är nästan som om man om en ännu kraftig gubbe sade:
»Han har lefvat i 80 år, för den skull skall han alltid
lefva.» Hvad är väl femton sekler i tidsåldrarnes
oändliga rad? Tiden för bort eller förändrar allt hvad den
alstrar. Påfvedömet skall icke göra ett undantag härifrån.
Tusen historiska orsaker af religiöst, socialt och filosofiskt
slag ha långsamt medfört dess triumf; orsaker af samma
slag äro öfver allt i verksamhet omkring det och arbeta
på att, om icke förstöra det, åtminstone ombilda det.
Annorlunda var det under gamla tiden, annorlunda under
medeltiden, annorlunda under nutiden; det skall också
vara annorlunda i framtiden. Dess bestämmelse beror af
den förmåga det bevarar att afpassa sig efter de nya
tidernas kraf. Det skall lefva så länge det bevarar denna
förmåga; den dag, då det är slut med densamma, går det
påfvedömet som hvarje organism: det skall ha lefvat.
Under de senaste seklen af dess historia varseblir man
en egendomlig rytm af motsatta verkningar, ett slags
ödesdiger lag, som gör, att mot hvarje seger, hvarje tillväxt,
som påfvedömet vunnit i kyrkan, svarar ett nederlag, en
minskning af inflytande i staten, på tankens och det
världsliga lifvets område. Samma år, som i Rom såg påfvens
dogmatiska apoteos, såg också de sista spåren af hans
makt såsom världslig suverän försvinna. Det är en
gung-ningsrörelse, som på samma gång upphöjer öfversteprästen
och annullerar fursten.
Denna dubbla företeelse frambringas af en och
samma orsak. Den öfvernaturliga auktoritetens och
teo-kratins princip, som gjort densamma allsmäktig på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
