Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 1. Den ursprungliga protestantismen - IV. Den helige andes inre vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24/
huru den ena knyter sig till den andra och kunnat utgå ur
densamma. Lösningen af detta problem skall bli föremål
för följande kapitel.
Reformatorerna, särskildt Luther, tänkte minst af allt
på att upprätta en yttre ofelbar auktoritet, sådan som
kyrkans och verkande på samma sätt. För dem var det
aldrig fråga om att betrakta bibeln såsom en codex för
absoluta och gudomliga formler, som man måste
underkasta sig oberoende af det förhållande, hvari de kunna
befinna sig till det kristna medvetandet. Katoliken
förbinder sig på förhand att antaga allt, som kyrkan lär,
antingen detta öfverensstämmer eller icke med hans
moraliska eller religiösa öfvertygelser. Det har funnits och
finnes kanske ännu protestanter, som intaga denna hållning
med afseende på bibeln, och därigenom, åtminstone till
följd af metoden, äro de ännu katoliker.
Luther var emellertid själf långt ifrån denna passiva
hållning och denna rena auktoritetstro. Han tillerkände
icke bibelns alla böcker lika och absolut värde. Jämte
guldet, silfret och de dyrbara stenarne utmärkte han
frimodigt höet och halmen, som stundom funnos blandade
med dem. Till följd af hans bekantskap med skriften
och verkan af en personlig och direkt erfarenhet hade
hos honom utbildat sig ett kristet medvetande, d. v. s.
känslan af en inre besittning af det, som bildar
kristendomens rena och väsentliga sanning. Häraf kom sig ock
en personlig trosvisshet, som var höjd öfver skriftens
bokstaf och den ena eller andra bokens kanoniska auktoritet,
såsom den romerska kyrkans traditioner och påfvedömets
bullor eller dekret. Detta kristna medvetande, som var
fullt säkert på sig själft, kunde icke mera underkasta sig
någon yttre domstol. Det dömde tvärtom allt, som
kunnat göra anspråk på att fördöma eller förslafva det, däri
inbegripna Jakobs bref, Johannis Uppenbarelse och Gamla
Testamentets rituella lagar. Med ett ord, Luther hade af
själfva skriften lärt känna nådens och rättfärdiggörelsens
Sabatier. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
