Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
Psalm. 37, v. 13.
13 Febr.
Min Gud! om dagen ropar jag, då svarar du intet;
och om natten tiger jag ock intet.
Det har äfven varit ett svårt straff för våra
synder, som Guds Son måste för vår skull lida,
att Gud, den himmelske Fadren, icke har velat i
den måtto höra hans bön under hans lidande, att
han förskonade honom från den nesliga döden.
Ty vi hade förtjent, att Gud icke i evighet bort
vilja höra oss, utan att all vår bön evinnerligen
blifvit för Gud en styggelse, om Christus icke
hade tagit detta straff och denna själanöd från
oss och sjelf botat och betalt för densamma. Och
hvad det är för en nöd, att evigt ropa och skria,
och likväl i evighet icke blifva bönhörd och
förlöst, det betygar den rike mannen i helvetet.
Luc. 16 kap. Men nu har Christus med sitt
lidande och sin död åt oss förtjent, att vi uti hans
namn blifva nådeligen bönhörda, och det är derföre
omöjligt, att Gud icke skulle höra en trons bön.
"Jag har förskyllt och mig har bort
Inställas på den plågo-ort,
Och utstå sådan smärta,
Jag skulle denna bitterhet,
Med evig skräck och grufsamhet,
Ha smakat i mitt hjerta.
Lida, qvida
För synd’ mina,
1 den pina
Och den låga,
Som de dömda själar plåga."
G. Ps. N:o 155, v. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
