Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Psalm. 17, v. 15.
13 Maj.
Uppå dig, Herre, tröstar jag, min Gud!
Det rätta förtroendet och den sanna tron är
af sådan art, att den helt och hållet bortvänder
sig från verlden och alla timliga ting, och till
Gud, och säger med David: Uppå dig, Ilerre,
tröstar jag; såsom hon ville säga: "Ack, käre
Gud! huru är dock verlden så ganska litet att
tro! huru obeständigt, förgängligt, fåfängligt och
flyktigt är dock allt hvad i verlden är! huru helt
och hållet är jag dock af verlden förlåten, huru
ringa är den hjelp, huru liten den tröst jag i
henne finner! Derföre förtröstar jag på dig
allena, och vänder mig bort från alla kreatur, ja,
ock mina egna förmögenheter, min kraft, förnuft,
vishet och konst. Ty det är allt utom dig en
död skugga." Alltså hänger det rätta förtroendet
allenast och uteslutande vid Gud och hans
barmhertighet, likasom ett barn vid sin moders bröst,
och är rent från alla kreaturs kärlek och från all
förtröstan på timliga ting.
All min tillit, nu och alltid,
Hafver jag till dig. o Herre!
Du är min tröst, Ditt ord och röst,
1 all min brist,
Mitt hjertas glädje månd’ vara."
G. Ps. N:o 142. v. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
