- Project Runeberg -  Johann Arndts andliga skattkammare / Första delen /
305

Author: Johann Arndt Translator: Christoffer Olofsson Angeldorff With: Johann Christian Storr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

17 Okt.

Psalm. 46, v. 11.

305

Likväl kunna de icke blifva i sådana värdighet;
utan måste hädan aåsom fä.

Stor rikedom och ära kunna lätt bedraga det
menskliga hjertat och ofta helt och hållet afvända
det från Gud. Derföre måste man bruka stor
försigtighet med det timliga godset och den jordiska
äran, nemligen: bedja och frukta Gud att hjertat
icke må blifva lösslitet från Gud och således
förlora den eviga skatten och trösten. Derjemte är
det ock ett kostligt medel, att man ofta tänker på
ändan; ty genom döden blir all jordisk rikedom,
all ära och härlighet borttagen, och den timliga
trösten och förhoppningen tillintetgjord. Om den
eviga trösten och hoppet då icke är i hjertat; ve
då den arma själen, hon får då i evighet ingen
tröst, ty hennes tröst är borta och hennes hopp
är såsom en skugga försvunnet. Derföre säger
Psalmen här: de kunna icke blifva i sådana
värdighet, utan då de äro komne till det högsta,
måste de hädan, och detta plötsligen, oförseendes
och oväntadt och dertill såsom kreatur. Ty
emellan en menniska, som icke tänker på ändan och
icke sätter sitt hopp på Gud och på det eviga,
och ett kreatur är ingen åtskillnad. Ett
oförnuftigt djur tänker icke på annat, än huru det må
fylla sin buk; så tänker ock en jordisk menniska
på intet annat, än huru hon må mätta sina onda
lustar; och under det hon menar, att hon ännu
länge kan tillfredsställa dem, så måste hon midt
i sina onda begärelser hädan, så dör hon såsom
ett kreatur, och icke som en menniska, den der
är skapad efter Guds beläte.

"När som vi tänke der minst uppå,
Då kommer en gäst, som klappar och slår,
Den vi pläge döden kalla." G. Ps. N:o 380, v. 2.
Arndts Skattk. 20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:14:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/andskatt/1/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free