Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Synen i kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
Kan fru Ekenstedt förstå detta? Kan ni förstå, att ni inte
är gift med en vanlig man, utan med en av Guds utvalda?
Och kan ni nu förstå mig och mitt handlingssätt? Jag visste
ju inte, att Karl-Artur hade avvikit från sin föresats. Jag
hade ordnat allt här i rummen efter hans föreskrifter.
Fru Sundlers röst ljöd inte längre mjuk och inställsam.
Den hade blivit myndig och anklagande. Då Anna Svärd
tänkte på sin bröllopskväll, erfor hon riktiga samvetskval.
— Men int fick jag veta någe åv det, som du nu har tält
om. Te mej blev det bara sagt, att han var fattig.
— Kära fru Ekenstedt, det var ju också sant. Men det
var detta andra, som låg under. Karl-Artur kände er så
litet. Han kom kanske inte i tillfälle att tala förtroligt med
er i det främmande huset. Därför skyllde han på sin
fattigdom. Det kan jag så väl förstå. Men nu tänker jag mig, att
fru Ekenstedt ser saken på ett annat sätt. Ack, det är så
viktigt, att Karl-Artur blir räddad. Den där synen får inte
komma tillbaka.
Den unga hustrun var så insnärjd och inlindad i de fina
och mjuka snarorna, att hon var färdig att låta sig föras
vart fru Sundler önskade. Ja, hon öppnade sin mun för att
ge löftet, som den andra begärde.
— Jag för min del, jag lovar då, sade hon. Men därmed
avbröt hon sig.
Fru Sundler hade helt hastigt rest sig för att se ut genom
fönstret, och därvid hade ett sådant skimmer av lycka flugit
över det fula ansiktet, att hon nästan hade blivit vacker.
Anna Svärd reste sig också och såg då, att den, som fru
Sundler hade sett komma gående utanför fönstret, var
Karl-Artur.
Och helt hastigt föll det henne in, att det kanske inte var
Vår Herre, som önskade, att hon skulle avlägga det där
löftet, utan bara fru Sundler, och hon lät det vara outsagt.
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
