Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖNDAGSHATTEN
bänkarna blev milda och högtidliga. Ett par unga töser fick
ett sken i ögonen, så att de lyste som stjärnor.
Just som det var som bäst, blev det en liten rörelse i
kyrkan. Fru Sund ler kom insmygande. Det märktes, att hon
var generad, därför att hon kom för sent. Hon gick på tå,
och hon liksom tryckte sig intill bänkdörrarna för att inte
synas. Men alla människor lade märke till henne likaväl och
såg på henne förvånade och ogillande.
Någon hatt hade hon inte på huvudet, utan bahytten, som
hon brukade gå med i vardagslag. Den såg gammal och
ruskig ut, och hon hade sökt hjälpa upp den genom en stor
bandrosett framtill.
Men om ett ögonblick var fru Sundler glömd, alla
människor vände åter sina ansikten mot predikstolen och hörde
på de vackra orden, som. kom nerströmmande därifrån.
"Han är så bra i tagena", tänkte Anna Svärd. "Jag tror
aldrig, att han såg’na, när hon kom. Hon kanske inte kan
få nån makt över’n."
Men fru Sundler hade inte varit i kyrkan mer än fem
minuter, så avbröt sig Karl-Artur mitt i en mening. Han
böjde sig långt utöver predikstolen och stirrade bort mot
ett mörkt hörn av kyrkan. Och vad han där såg, det skrämde
honom så, att han blev vit i ansiktet som ett lakan.
Det såg ut, som om han skulle svimma, och Anna Svärd
reste sig halvvägs för att skynda upp till honom och hjälpa
honom ner från predikstolen. Men det behövdes inte. Han
rätade hastigt upp sig och började tala på nytt.
Men någon glädje var det inte mer med att höra honom.
Den unge prästen hade alldeles kommit bort ifrån det, som
han förut hade talat om. Han yttrade några ord, som alls
inte hörde ihop med det föregående, tvärtystnade därpå och
övergick till något annat, som det inte heller var någon
mening i. Folket flyttade sig litet otåligt i bänkarna. De
flesta såg skrämda och ledsna ut, och detta gjorde väl sitt
till, för att han där uppe skulle bli mer och mer förvirrad.
Han torkade svetten ur pannan med den stora kyrknäsduken
och sträckte händerna upp över huvudet liksom i en
förtvivlad bön om hjälp.
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
