Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖNDAGSHATTEN
som rostigt skrot. Inte så mycket som en tretumsspik fick
hennes farbror sälja, förrän han kom underfund med det
spratt, som trollkarlen hade spelat honom, och körde bort
honom från marknaden.
Där hemma skulle både kulla och mas genast ha
förstått, att det var organistfrun, som förvände synen på
Karl-Artur, så att han tyckte sig se sin mor i kyrkan. Om någon
ifrån Medstubyn hade varit med i dag och sett hur allt hade
gått till, skulle han ha blivit tvärsäker alldeles som hon själv.
Men Korskyrka var inte Medstubyn. Anna Svärd fick lov
att tänka på vem hennes man var och vem fru Sundler var
och vem hon själv var och hålla tyst med vad hon visste
och trodde.
Hon fick tåla sig med det, att mannen inte sade ett ord
till henne på hemvägen från kyrkan, utan gick bredvid
henne, som om han inte visste, att hon fanns till. Hon
tänkte på alla de ögon, som följde henne, och försökte att
se ut som en rätt prästfru, men kunde inte riktigt veta om
det lyckades henne.
När de hade kommit hem, gick mannen genast in i sitt
rum och stängde in sig där. Inte den minsta handräckning
gav han henne med dukning eller matlagning. Annars
brukade han tycka om att hjälpa till litet, bara på lek
förstås.
Under middagen satt han mittemot henne och sade inte
ett ord. Ja, hon fick då känna sig som den svartaste
synderska. Nu trodde han, att det hade gått galet med
predikan, därför att de inte hade hållit sig till fru Sundlers
föreskrifter. Hon hade lust att storskrika. Kanske skulle han
aldrig mer vilja veta av henne.
Länsmansfrun hade gett henne det rådet att steka några
järpar och annan skogsfågel, som det var gott om uppe hos
dem, och ta med sig, så att hon hade färdig mat att sätta
på bordet under de första dagarna. Men det var väl inte så,
att järpar hölls för en stor läckerhet här neråt bygden.
Mannen lade ifrån sig kniv och gaffel, sedan han hade ätit
ett par små bitar.
Inte en fråga tordes hon göra, så länge som middagen
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
