Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
Charlotte hade varit där! Hon hade stått under hans tak,
och han hade inte fått veta det!
Han frågade med avsiktlig liknöjdhet om de främmande
inte hade velat råka honom.
Jo, de hade allt frågat efter honom flera gånger, men
han hade ju givit så sträng befallning, att ingen fick störa
honom.
Det var ingenting att säga till detta. Det fanns ingen att
gräla på. Han kunde bara inte förstå, att han inte hade
hört dem och känt igen rösterna. Han bet ihop läpparna
och molteg.
Husflwn kastade ett par prövande blickar på honom.
— Du förstår fäll, att jag helst hade bett så fint folk
stiga in hos dej, sade hon. Jag var så rådlös för att di
skulle stå här i köke i allt ramle, men jag tordes int gå
in te dej.
Det var som sagt intet annat att göra än att tiga, men
missräkningen lade sig över honom som en blytyngd. Om
det endast hade funnits någon, som han kunde ha gett
skulden för olyckan! Maten smakade honom inte. Han
kunde knappast få ner ett par bitar.
Han kastade sig ner på soffan i sitt rum efter middagen,
men han kunde inte bli liggande. Det jäste och sjöd inom
honom. Längtan och saknad jagade fram genom hans kropp.
Han satte på sig för att gå ut, men han kände, att han
inte var i stånd att gå fredligt och stilla framåt vägen. Han
hade velat skrika, slåss, fäkta.
Han gick in i vedskjulet, fattade yxan och stod en stund
och lekte med den. Helt hastigt började han hugga löst på
veden, som låg där. Det var visst inte hans mening att göra
någon nytta, endast att finna ett utlopp för allt det, som
rasade och väste och dånade inom honom.
Och det gjorde gott. Han kände genast efter de första
huggen, att det lindrade. Han fortsatte att hugga ett par
timmar, men då var han också lugn, smärtan var
övervunnen.
Han stod där varm och svettig och vilade på yxan, då
ett av barnen kom till synes i dörröppningen. Det var så,
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
