Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Skåpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÅPET
kunde hindra henne från att gå till bysnickarn, som var en
skicklig hantverkare, och beställa skåpet av honom.
Snickarn bodde vid själva bygatan ett par hus bortom
organistens, och då Anna vandrade vägen fram, kom hon i
möte med fru Sundler, som måtte ha varit ute för att söka
efter vårblommor. Hon hade åtminstone ett par små
blåsippor i handen.
Fru Sundler gick utan kappa, och Anna blev som slagen
av detta. Själv hade hon inte alls lagt märke till att det
hade blivit riktigt varmt. Alltsedan barnen hade rest ifrån
henne, hade hon inte tänkt på annat än dem. Väderlek och
allt annat hade hon inte alls fäst sig vid. Nu såg hon då
återigen hur solen sken och att himlen var hög och blå
och full av små ulliga moln. Detta tycktes henne höra ihop
med glädjen, som hon den dagen kände inom sig, och då
fru Sundler hälsade och sträckte ut handen, så skyndade
hon inte vidare, som hon väl skulle ha gjort en annan dag,
utan stannade. Hon sade till sig själv, att det kunde väl inte
vara farligt att tala ett ord med henne. Hon kunde väl inte
gå i evighet heller och vara ovän med en människa, som
bodde i samma by.
Fru Sundler berättade, att hon kände sig som en
lös-släppt fånge, därför att hennes man nu var så mycket
bättre, att han kunde gå ut på egen hand. Hon själv hade
varit i skogen ett par timmar, och hon kunde inte beskriva
hur utomordentligt skönt det hade varit. Hon hade tinat upp
invärtes och fått nytt liv, hon som naturen.
Anna kände för första gången, sedan hon kom till
Korskyrka, ett slags medkänsla för fru Sundler. Hon sade några
ord om att det visst hade varit en svår tid för henne denna
vinter, och därmed ville hon gå vidare.
Men fru Sundler höll henne kvar. När man hade suttit
instängd en hel vinter, var det alltid så kärt att få språka
med en gammal vän, för som en sådan betraktade hon alltid
den, som var gift med Karl-Artur. Skulle inte fru Ekenstedt
vilja titta in hos henne och språka en stund? De hade ju
bara två steg till hennes hem.
Anna ville inte låta hindra sig från att beställa skåpet,
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
