Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖTET
Men vem var då denna andra? Det kunde inte vara någon
annan än hon själv, den så föraktfullt försmådda, som han
åter hade börjat älska. Ingen kärleksförklaring kunde tala
ett tydligare språk än denna passionerade gråt.
Då Charlotte kom till denna visshet, erfor hon en smak
på läpparna, som om en länge känd hunger hade blivit
stillad, eller som om en oavlåtlig, pinsam känsla
någon-städes i trakten av hjärtat hade lagt sig till ro, eller som
om hon efter att länge ha gått och burit på en tung börda
hade fått den avlastad. Hon slöt ögonen med en svindlande
känsla av lycka.
Men detta varade endast ett ögonblick. I det nästa var
hon åter sansad och klok.
"Vart ska det här bära åstad?" tänkte hon. "Han är ju
gift, han som jag, och till på köpet är han präst. Jag måste
försöka att få honom lugn. Det är det viktigaste."
— Se så, Karl-Artur, du får verkligen inte gråta på det
där sättet, sade hon. Det är ju bara jag, Charlotte.
Prostinnan ville nödvändigt flytta hit över sommarn, och
nu ska jag stanna här ett par dagar för att hjälpa henne
att komma sig i gång här hemma.
Hon hade talat i den mest alldagliga ton för att få
gråtandet att upphöra, men Karl-Artur snyftade värre än
någonsin.
"Stackars gosse!" tänkte Charlotte. "Jag förstår nog, att
du inte gråter bara för min skull. Nej, naturligtvis gråter
du av saknad efter allt vackert och bildat, efter tankeutbyte,
efter trevnad, efter din mor och ditt hem. Men nu ska vi
inte tänka på sådant, som aldrig kan hjälpas, nu ska vi vara
förståndiga."
Hon lät blickarna ett par ögonblick sväva ut över
trädgården, därpå fortsatte hon.
— Ja, vet du, det är ett sant nöje att åter vara tillbaka
i den kära prostgården. Nu på morron kom jag att tänka
på hur härligt det kan vara här ute mellan häckarna, innan
de höga lindarna är fullövade och hindrar solskenet från
att komma ner till marken. Man riktigt njuter av att se hur
girigt gräs och örter suger i sig ljuset.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
