Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Mamsell Jaquette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAMSELL JAQUETTE
lektris denna förmiddag. Överstinnan befann sig just på en
föreläsning av Atterbom och försökte finna sig till rätta
med romantikens filosofi, då hon märkte, att Jaquette
började stamma och staka sig på orden samt läsa på ett helt
frånvarande sätt. Återigen blev överstinnan mycket bedrövad
och bad, att hon skulle få läsa själv, eftersom Jaquette inte
hade något intresse av att följa brodern på hans studiebana,
utan bara ville sitta och se efter ungherrarna, som gick och
slog dank borta på Västra bron.
Jaquette hade verkligen haft blickarna fästa på Västra
bron, men hon hade inte spanat efter några ungherrar. Vad
som fängslade hennes uppmärksamhet, var en dalkulla, en
stor, ståtlig människa, med svart lädersäck på ryggen, som
redan en lång stund hade stått lutad över broräcket och
stirrat ner i vattnet.
"Det är inte möjligt", tänkte mamsell Jaquette. "Men är
det inte ändå samma dräkt? Ack, om människan ville sluta
opp med att stå så där och hänga sig ut över älven!"
Oaktat moderns klagolåt över den usla läsningen kunde
hon inte låta vara att gång på gång sända en blick bort till
kvinnan, som stod och såg ner i Klarälven. Den stora floden,
som nu efter snösmältningen hade sin bästa tid, tog sig
präktig ut, då den kom strömmande fram under brovalven.
Men vem hade väl någonsin sett, att en fattig
gårdfari-handlerska gav sig tid att i timtal stå och njuta av vågornas
muntra lek?
"Jag tycker inte om det där", tänkte mamsell Jaquette.
"Någon borde försöka tala vid henne, ta reda på varför hon
står där."
Hon funderade redan på att hon skulle be sin mor om
tillåtelse att sluta läsningen för att kunna göra en promenad
i det förtjusande vårvädret, men då hon nästa gång ^åg upp,
var kvinnan borta.
Nästan mot hennes vilja sänkte sig hennes blickar ner till
älvens yta för att efterspana om inte något rött och grönt
skulle virvla omkring bland det vita skummet. Lyckligtvis
såg hon ingenting alls i den vägen, och till överstinnans
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
