Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Skojarbaronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOJARBARONEN
snöade vägen, till Hedeby för att underrätta baronen, att
man hade funnit hans bror landstrykaren död i ett
landsvägsdike. Han hade kört ner där under mörkret, och skoj
ar-ryssen hade vält. Han hade väl inte haft krafter att vräka
den av sig, utan hade blivit liggande på bottnen av diket
och frusit ihjäl.
Ingenstädes kunde det gå lättare att under mörker och
snöyra ta miste om vägen än på den jämna slätten omkring
Bro kyrka. Det föreföll inte alls omöjligt, att Göran
Löwen-sköld, skojarbaronen, hade omkommit genom ett olycksfall.
Man behövde visst inte tro, att han hade sökt döden
frivilligt, för att hans barn skulle få stanna i den goda
tillflyktsort, som han hade skaffat det i ett anfall av sitt
vanliga elaka skämtlynne.
Han var en nära nog förryckt människa, denne Göran
Löwensköld, och det är förvisso inte lätt att rätt förklara
hans handlingssätt. Men man visste ju, att han med en helt
rörande kärlek hade omfattat detta sitt yngsta barn. I dess
ansikte hade han återfunnit de Löwensköldska släktdragen,
och han tyckte väl, att det tillhörde honom på ett annat sätt
än de svartögda tattarungar, som förut hade vuxit upp
omkring honom. Det torde inte vara en fullkomlig omöjlighet,
att han hade givit sitt liv för att skydda detta barn för
armod och elände.
Då han kom resande till Hedeby, hade han väl inte haft
någon annan tanke än att driva gäck med sin förträfflige
bror, som förgicks av längtan efter söner. Men då han hade
trätt inom det gamla hemmets väggar, då han hade känt hur
redbarhet, trygghet och välvilja strömmade emot honom, då
hade han sagt till sig själv, att han önskade, att detta hans
yngsta barn, det enda, som riktigt var hans eget, skulle få
stanna här och att han måste lägga sin resa så, att han
aldrig behövde komma åter och hämta det.
Men ingen vet hur det verkligen förhöll sig. Livet var väl
inte för honom något så dyrbart, att han behövde tveka att
kasta det ifrån sig. Det var kanske en länge närd önskan,
som nu blev fullbordad. Han var kanske glad att ha funnit
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
