Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Marknadsprästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
tår för egen räkning, sedan slår hon sig ner vid brasan
och börjar språka.
Barnet har tystnat, men det håller krampaktigt fast om
sängkamratens hand för att inte bli bortfört. Om en stund
somnar det verkligen, och Charlotte ligger helt betagen och
betraktar det rosiga ansiktet. Hon skrattar åt sig själv. Hon
har alldeles fallit offer för den här skojarungen, som har
slagit sig på att älska henne.
Vad friherrinnan vill säga, är detta, att Charlotte inte får
tänka på att lämna Hedeby under de närmaste dagarna.
Dels önskar friherrinnan och alla andra liusets innevånare
så innerligt, att hon måtte stanna och liva upp deras
ensamhet, dels måste hon tillåta henne, friherrinnan, att sörja
för att barnet får passande kläder, innan det reser sin väg.
Det är ju ändå en fröken Löwensköld, det måste ha ett par
sorgklänningar och några omgångar underkläder, så att det
inte är alltför torftigt utstyrt, då det gör sitt inträde på
Stora Sjötorp.
Eller är det inte både nytt och roande att under dagens
lopp gång på gång kallas ut i barnkammarn av en
despo-tisk liten tyrann, som längtar efter en? Barn måtte ha en
underbar gissningsförmåga. Den här ungen har genast märkt,
att man är en hästmänniska liksom hon själv. Hon har funnit
ut, att ingen annan kan trava så bra framför den
uppochnervända pallen i barnkammarn, ingen bär upp tömmarna
med sådant verkligt hästlynne, ingen lyder så bra, då hon
smackar och då hon ptroar. Eller är det inte ganska
sorglustigt att genom det lilla barnet invigas i skojarlivets
mysterier, leka, att den ena stolen heter Ekeby, den andra
Björne, att åka fram till de där stolarna och fråga efter
arbete, att mottaga snäva och avvisande svar, att med den
största erfarenhet resonera om utsikterna på det ena eller
andra stället?
Men det mest förtjusande är väl ändå att se hur den
lilla, rätt som det är, kastar ifrån sig tömmarna, överger
sin lek för att ställa sig i fönstret och vänta på honom,
som har rest ifrån sitt barn för alltid. Hon står där i timtal,
döv för alla lockelser och övertalningar, alldeles upptagen
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
