Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Hemfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
hänt under dessa timmar, hade Charlotte inte något minne.
Hon hade endast hela tiden bett och bett till Gud, att det
måtte lyckas henne att rädda Karl-Artur, att skilja honom
från den människan, som fördärvade honom.
Man hade inte kunnat återkalla, honom till sans före
avresan, men som det tydligt märktes, att han ännu var vid
liv, hade Charlotte rullat in honom i sina fällar och tagit
honom med sig i släden.
Det är en mulen, stilla natt, ingen stjärna lyser.
Charlotte suckar över den stora tystnad, vari den allsmäktige
insveper sig. Aldrig förr i hela sitt liv har hon som nu
längtat efter svar på en bön.
Helt plötsligt märker hon, att den avsvimmade gör några
rörelser.
— Karl-Artur, viskar hon, hur har du det?
Hon får intet svar för det första, men nu, då hon märker,
att han kommer att hämta sig, gripes hon av en ny ängslan.
Hurudan ska han vara? Ska han tala rått och elakt som
nyss där ute på isen? Hon får lov att komma ihåg, att han
är en annan människa.
Snart hör hon honom med mycket svag röst göra en fråga.
— Vem är det, som jag har bredvid mig i släden? Är det
Charlotte?
— Ja, säger hon. Ja, Karl-Artur, det är Charlotte.
Hon hör, att rösten är den gamla. Den är mycket svag,
men inte rå. Den är vacker som förr, och, besynnerligt nog,
ljuder den tillgjord och inställsam, ja, nästan litet pjollrig.
— Jag kunde tro, att det var Charlotte, säger han. Det
är alltid något så friskt och levande över Charlotte. Jag har
blivit frisk, därför att jag sitter bredvid Charlotte.
— Du känner dig bättre?
— Alldeles bra, Charlotte. Det är inte alls något fel med
mitt hjärta för närvarande. Jag har inga plågor, inte på
många år har jag känt mig så frisk.
— Du har nog varit mycket sjuk, Karl-Artur.
— Ja, Charlotte, mycket sjuk.
Han säger inte något mer på en stund, och Charlotte
sitter stilla och väntar.
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
