Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Matthew Cuthbert häpnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lantgårdar, med understundom ett stycke kåddoftande furuskog
att köra genom eller en dalgång, där vilda plommonträd
sträckte ut sina knippen av luftig blom. Luften var mättad
med doften från många fruktträdgårdar, och ängarna förtonade
sig på avstånd i ett töcken av purpur och opalskimmer, medan
fåglarna sjöngo och drillade med det jubel, som tillhör vårens
första tider.
Matthew njöt av färden på sitt eget sätt, utom i de
ögonblick, då han mötte kvinnor och måste nicka till dem. Ty
på Prins Edvards ö är det skick och bruk, att man nickar
till alla och envar, man möter på landsvägen, antingen man
känner dem eller ej.
Matthew var rädd för alla fruntimmer med undantag av
sin syster Marilla och fru Rachel; han hade en obehaglig
känsla av, att de hemlighetsfulla varelserna skrattade åt honom
i mjugg. Och han torde nog ha haft full anledning att tänka
detta, ty han såg ganska märkvärdig ut till sin yttre människa,
med sin otympliga figur, sitt långa, järngrå hår, som
snuddade vid de kutiga axlarna, och det mjuka, bruna helskägget,
som han burit allt sedan han var tjugo år. Han hade i själva
verket vid tjugo års ålder sett ut ungefär som han såg ut vid
sextio, dock icke fullt så grå.
När han kom fram till stationen, syntes där ej skymten
av något tåg. Han trodde, att han var ute för tidigt; varför
han band sin häst inne på gården till det lilla hotellet och
vandrade bort till stationshuset. Den långa plattformen låg
nästan öde; den enda synliga levande varelse var en flicka,
som satt på en hög med takspån vid dess yttersta ända.
Matthew, som endast lade märke till, att det var en
flicka, kilade förbi henne så fort som möjligt utan att titta på
henne. Om han sett på henne, hade han knappast kunnat
undgå att fästa sig vid den spända, orörliga
förväntansfullheten i hennes hållning och uttryck. Hon satt där och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
