Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Matthew Cuthbert häpnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mitt liv, som man inte kunde tänka sig mera förtjusande. Jag
fick en så’n besynnerlig känsla här, — hon lade handen på
bröstet — riktigt som värk, men det var bara därför att jag
njöt. Har ni någonsin haft sådan värk, herr Cuthbert?
— Nej, det kan jag just inte påminna mig.
— Jag får det rätt ofta — när jag ser någonting så där
förfärligt vackert. Men varför ska den där förtjusande
valvgången kallas allén? Det namnet säger ju ingenting. Nej,
den skulle heta — låt mig se — jo, Ljuvlighetens vita väg.
Är inte det ett fint sagonamn? När jag inte tycker om
namnet på ett ställe eller en människa, så tänker jag alltid ut
något nytt åt dem. Där fanns en flicka på hemmet, som hette
Hepzibah Jenkins, men jag kallade henne alltid i mina tankar
Rosalia De Vere. Andra människor kunna ju kalla den där
lövgången för allén, men jag kommer alltid att säga
Ljuvlighetens vita väg.
Åh kors — ä’ vi nu snart hemma? Jag är både glad,
och jag är ledsen... Jag är ledsen, för att den här åkningen
har varit så rolig, och det är alltid ledsamt, när det roliga tar
slut. Det kan ju komma någonting ännu roligare efter, men
det är inte värt man gör sig för säker... Det har åtminstone
varit min erfarenhet. Men ack — vad jag är glad, att jag får
komma hem! Jag har ju aldrig haft ett verkligt hem, så långt
jag kan minnas tillbaka. Nu känns det igen så där underligt
i bröstet på mig...
De hade nu passerat backens högsta punkt. Nedanför
dem låg en helt liten sjö, vilken nästan såg ut som en flod,
så långsträckt och buktande var den. En bro löpte tvärs
över den, och från bron och den lilla sjöns nedre ändpunkt,
där en gulbrun kedja sandåsar skilde den från den mörkblå
havsviken utanför, låg vattnet så klart som en spegel med de finaste
skiftningar av krokusblått och skärt och luftigt grönt och andra
milda förtoningar, för vilka ännu inga namn blivit uppfunna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
